#7 Richard - Man och offer för våld i relationen

37342182_10156198205959279_1221319528810545152_n.jpg

I början av 2018 träffade jag en kvinna som öppnade mitt hjärta och lät mig våga vara sårbar. Hon lärde mig att koppla in alla mina känslor i livet och att sluta förlita mig på aggressivitet som försvar. Inom bara några veckor hade jag berättat hela min berättelse för henne och vågat gråta i hennes famn över det som hänt för första gången. Idag väljer jag att dela med mig till alla som vill läsa.

richard1.jpg

Jag är en man som blivit utsatt för fysiskt våld och sexuellt utnyttjande i två förhållanden. Många tänker säkert att det är jag som man som ska vara ansvarig för och orsaken till fysiskt våld och sexuellt utnyttjande? Men det finns manliga offer också. Jag är ett av alla de manliga offer som finns där ute och här är min berättelse.

Under många år ifrågasatte jag min manlighet. Hur kunde jag, en man, bli så utsatt av inte bara en, utan två partners i följd? Jag sökte svaret i min mentala (o)hälsa som hade spökat sen barndomen. Min barndom var tyvärr så långt ifrån hälsosam den bara kunde bli. Unga föräldrar som gick isär efter kort tid oavsett hur det kunde påverka barnet de precis skaffat. En dryg månad klarade jag mig i skolan innan mobbingen började och den tog inte slut förrän jag hoppade av första året på gymnasiet. Åren som följde innehöll ohälsosamma förhållanden, mängder av droger, självskadebeteende och jakt på adrenalinkickar vart jag än kunde hitta dem - allt för ofta genom illegala handlingar.

anonym2.jpg

24 år gammal går jag isär med min flickvän, som trots mina problem har stått ut med mig i 5 år. Här insåg jag hur problematiskt mitt liv har varit men jag vet inte alls vad jag ska göra åt saken. Förtjänar jag mer av det jag redan fått utstå? Självklart tänker min trasiga hjärna och söker sig till misären. Isolering, självskadebeteende, självmordsförsök... Tills jag träffade Jennifer, min räddare... trodde jag.

Jennifer tog emot mig och visade att någon tyckte om mig. Hon var mjuk, omtänksam och vårdande som person. Jag minns faktiskt inte första gången jag blev slagen av henne, men jag vet att jag hade gjort något fel och då självfallet förtjänade det. Till en början rörde det sig om enkla slag i ansiktet med öppen näve, men det övergick snabbt till knutna nävar och till sist till sparkar.

En specifik natt har satt sig extra starkt i minnet. Jennifer kom hem från jobbet en dag och ville vara mysig i sängen. En lugn dag, vilken lättnad... Hon började ta av sig kläderna och begärde att jag skulle göra det samma - med nöje tänkte jag som såg fram emot ömhet. Vi inledde ett samlag som gick bra tills det helt plötsligt svartnar för ögonen på mig. Jag återfår synen och känner smärtan i ansiktet. En gång till! Men den här gången svartnar det inte för ögonen och jag ser vad som händer. Hon ligger på ryggen och sparkar mig i ansiktet. Jag förstår inte vad som har hänt, men hon slutar sparka och börjar skrika på mig istället. "Jag var nära att komma, vad håller du på med?!" Jag hade gjort något fel och skulle bestraffas. Självklart förtjänade jag det...

anonym4.jpg

Min historia med Jennifer tog slut när jag efter ett drygt år kunde slå mig fri. Tyvärr var mina besvär inte över då jag kort därefter träffade Ylva. Som en haj som sniffat blod i vattnet hittade hon mig. En sårad och försvarslös person som hon kunde utnyttja bäst hon ville, för utnyttja mig var precis vad hon ville. Hon hade hittat precis vad hon sökte, jag var fast i ännu en fälla som skulle visa sig bli ännu värre än den förra.

Ylva var äldre än mig, hon var större än mig, hon var starkare än mig och hon var mer rutinerad än mig. Jag vet inte varför hon gjorde som hon gjorde mot mig. Borde jag förstå hur hon tänkte när hon sexuellt utnyttjade mig? 

Jag träffade Ylva tillsammans med hennes kompis under ett, mycket ovanligt, krogbesök. Ylvas vän, Sara, raggade upp mig, söp ner mig och tog med mig tillbaka till, vad jag trodde var, hennes lägenhet. Mycket av den kvällen är väldigt suddig men jag minns att Sara och jag var nära, men inte intima, tills jag insåg att jag mådde riktigt illa och gick för att kräkas. När jag väl kom tillbaka hade Sara lämnat lägenheten. Ylva var däremot kvar - och naken. Ylva ville ha sex och hon ville ha det nu. Den kvällen hade vi sex med samtycke. Det var den enda gången ett samtycke fanns oss emellan.

anonym3.jpg

Under de kommande veckorna fick Ylva mig att tro att det hon gjorde var okej genom hot och rationalisering av hennes beteende. Ylva var anställd på vuxenpsykiatrin i den region där jag bor och visste därmed allt om min bakgrund och historia. Hon använde den kunskapen för att tvinga mig till sex. Hon hotade med att lägga ut all information om mig på sociala medier om jag inte gjorde som hon sa. Hon tog kontroll över mina nycklar för att alltid ha tillgång till min lägenhet, och därmed också till mig. Varje kväll efter jobbet kom hon till min lägenhet och gjorde sig bekväm. Hon fann mig vissa kvällar ovant motstretig, som att jag förstod hur fel det som hände var och kämpade emot utan att egentligen själv förstå det. Jag hade fortfarande uppfattningen att min psykiska ohälsa var något att skämmas över vilket hon nyttjade genom ständiga hot om att exponera mig. Hon beordrade mig att göra saker med och för henne, som ett dom/sub-förhållande men utan samtycke. Ju bättre jag presterade i sängen desto tidigare var hon nöjd och vi kunde sova. Känslorna försvann ifrån mig och jag kände mig bara tom, nästan ihålig. Det dröjde månader innan jag tog mig mod att ta tillbaka nycklarna en natt och tvärt bryta kontakten med Ylva. Hoten fortsatte men ingenting hände och jag var fri. Fri från henne men inte från vad hon gjort mot mig.

Effekten av det jag fick gå igenom känns även idag. Jag har en ohälsosam attraktion till kvinnor som kan behandla mig illa, det kan ta mig veckor att bli bekväm nog med någon för att kunna ha sex och jag ifrågasätter mig själv med frågor som "hur fick du upp den om du inte ville?" eller "var det verkligen så farligt?". Innerst inne vet jag precis vad som hände, hur fel det var och att kroppen kan svara på stimulans även om hjärnan skriker att det är fel.

Det här var min berättelse och nu är det dags att gå vidare.

RICHARD

#6 Jimmy - om ilska, våld och hur samtalet till slut blev min räddning

Jag växte upp i Norrköping tillsammans med mina tre syskon, min mamma och min styvpappa. Det var ett stökigt hem och mamma och min styvpappa bråkade ofta.

Jimmy1.jpg

Jag hade, som många andra killar, vaggats in i en machokultur som lärde mig hur jag skulle vara som man. Jag skulle inte vara ledsen. Inte vara rädd. När jag kände någon av de här känslorna ville jag snabbt maskera dem i något annat för att inte visa andra eller mig själv att jag kände dem.

Jag lärde mig att ilska var ett okej sätt att uttrycka sig på - som kille var det normalt att vara arg - så nästan alla mina tankar och känslor blev direkt kopplade till ilska. När jag var ledsen blev jag arg, när jag var rädd blev jag arg, när jag var besviken blev jag arg. Jag började snart tro på att jag inte var ledsen, eller rädd för något, eftersom jag blev så bra på att trycka undan allt. Den enda känslan som inte var direkt kopplad till ilska var glädje, men det kände jag å andra sidan nästan aldrig.

jimmy2.jpg

Ilskan tog över och jag kunde snart inte hantera den längre. Jag var tvungen att få uttryck för den på något sätt. Jag började bråka med folk i skolan och på stan. Jag slogs ofta och började dra mig för att gå hem till lägenheten där jag visste att det var bråk och min frustration bara skulle byggas på. Jag började hänga i ett ganska stort gäng, med mest killar, som jag egentligen inte hade särskilt mycket gemensamt med förutom att vi alla hade dåliga hemförhållanden och delade ett utanförskap - ett utanförskap som skapade en sammanhållning.

Jag blev snart introducerad för alkohol och droger. När jag, 12 år gammal, testade att röka gräs kände jag för första gången på många år hur ilskan stillades en aning. Det var skönt, och jag kände direkt att drogerna kunde bli min räddning från det ständiga kaos - både på insidan och utsidan - som ilskan innebar. Efter den dagen blev ingenting som det varit innan. Jag hade hittat en lösning på mitt dåliga mående som jag aldrig träffat på tidigare. Mina rädslor försvann, jag började tycka om mig själv igen. Det hat o vrede jag börjat ge uttryck för försvann i nästan varje rus.

jimmy3.jpg

Åren gick och jag började känna mig allt mer likgiltig. Till allt. Till livet. Jag ville dö. Även om jag inte aktivt försökte ta mitt liv så gick jag runt och hoppades på att jag snart skulle dö, så att allt bara kunde ta slut. Hatet mot allt och alla hade blivit något naturligt, och det enda som kunde stilla det var droger. Jag började använda allt mer. Jag brydde mig inte. Hade jag tur kanske jag skulle ta en överdos och sluta andas. Jag brydde mig inte det minsta. Ingenting spelade någon roll.

Så här fortsatte det tills jag en dag - en sommardag i Norrköping - hamnade i knivslagsmål med en äldre man. Jag stod i publikhavet framför någon artist på stadsfestivalen och han råkade gå in i mig. Jag var påverkad av både alkohol och narkotika och blev förbannad. Jag minns inte så mycket men det hela slutade med att jag knivskar honom.

Jag blev omhändertagen enligt LVU (Lagen om vård av unga) och placerades på ett låst ungdomshem där jag blev kvar i ungefär 2 år.

Jag var 15 år gammal.


Det bisarra i den här händelsen är att det bland killarna jag umgicks med inte upplevdes som något konstigt. Det var ingen som sa till mig att det här var dåligt och fel - tvärtom - de började se upp till mig. Enligt machokulturen var jag normal.

Inne på hemmet, där machokulturen var minst lika påtaglig som i mitt gäng, var jag rädd och ledsen och jag ångrade det jag hade gjort - jag gick alltid och la mig med en kraftig ångest och ville bara åka hem - men det vågade jag inte säga till någon. Jag visade ingenting. Känslor var detsamma som svaghet - det var i alla fall vad jag, mina kompisar och de andra ungdomarna där inne hade lärt oss.

jimmy4.jpg

När jag kom ut från ungdomshemmet fortsatte mitt liv kantas av behandlingshem och kriminalitet under flera år, tills jag - när jag var 22 år gammal - äntligen fick den behandling jag behövde. Jag träffade killar som började prata med mig om rädslor, skam, skuld, ångest, självhat och sorg. De mötte mig på ett plan som ingen hade gjort tidigare. Där fanns nyckeln till frihet för mig. Jag började förstå att jag inte var konstig som kände som jag kände. Att jag inte var annorlunda eller fel. Att jag äger lika mycket rätt som alla andra att vara ledsen och rädd. Att det är helt naturliga känslor. Att det är okej att prata om dem. Och sen den dagen har mitt liv varit helt annorlunda.

Livet går upp och ner liksom, och det är okej, det har jag lärt mig. Jag behöver inte längre ta till droger och alkohol. Idag föreläser jag kring psykisk ohälsa och känslor. För jag tror, att om jag hade fått till mig det här som ung, så hade mitt liv sett annorlunda ut. Det hade inte behövt gå som det gick för mig. Och det vill jag sprida till andra som är i eller på väg in i det destruktiva livsmönster jag själv levde i.

Det finns en väg ut.

Text av Simon Billemar och Jimmy Lenefjäll.

IMG_0664.JPG

Jimmy är idag 28 år och föreläser om psykisk ohälsa.
För mer info besök jimmylenefjall.se

#5 Gustaf - Mitt sociala alter ego

gustaf.png

Jag hade en nära kompis under några år - Dennis - som jag umgicks med nästan jämt. Vi var alltid hemma hos varandra när vi var lediga och var nästan som bröder. Men efter ett tag tröttnade jag på vår relation. När han ville följa med mig hem efter skolan tyckte jag bara att det kändes jobbigt. Jag ville vara för mig själv. Det var som att hela mitt sociala energiförråd tog slut när sista lektionen ringde ut, och då hade jag ingen ork kvar till att umgås med någon. Inte ens med Dennis. Vi slutade ganska snart att umgås med varandra. Jag antar att han kände av att jag inte ville längre.

Jag har nog alltid varit en introvert person. Jag tror jag omfamnade det ganska bra när jag var yngre. Jag umgicks inte i några stora gäng, men det var inget jag mådde dåligt över. Det var självvalt. Om jag behövde något socialt utbyte så hade jag min lillebror att prata med, och det räckte.

gustaf1.jpg

På gymnasiet blev jag tillsammans med en tjej. En väldigt social tjej. Hon hade många vänner och introducerade mig ofta för nya människor. Det kändes så naturligt och “korrekt” på något sätt. Hela hennes liv kändes så rikt och meningsfullt. Jag hade aldrig introducerat henne för några vänner, eftersom jag inte hade några. Det var som sagt inget jag hade mått dåligt över tidigare, men helt plötsligt kändes det konstigt och jag började ifrågasätta det.

“Vem är jag, och varför har jag inga vänner?”

“Är jag konstig som gillar att vara ensam?”

När förhållandet med den här tjejen tog slut blev ensamheten väldigt påtaglig. Visst, jag upplevde fortfarande att jag var en introvert person och att jag inte direkt mådde dåligt av att vara ensam, men på något sätt hade min flickvän övertygat mig om att ett socialt liv, med många vänner, var det rätta sättet att leva. Typ. Och när jag inte längre hade henne, eller hennes kompisar, att umgås med, kom jag på hur ensam jag egentligen var, och att det kanske var “konstigt” att vara så ensam.

gustaf2.jpg

Ganska snart efter att vi hade gjort slut var det nyårsafton. Jag satt med mina föräldrar och deras kompisar och åt mat. Jag såg mig omkring och slogs plötsligt av tanken; “Nyår - det är en högtid när man ska vara med sina vänner, och här sitter jag med mina föräldrar. De måste tycka att jag är jättekonstig”. Jag fick panik. Jag reste mig upp och sa att jag hade bråttom för jag skulle till en kompis på fest, och gick därifrån. Jag ljög såklart - jag hade ingen att gå till - men jag ville inte sitta kvar där och framstå som att jag inte hade några andra att umgås med. Det hade blivit för smärtsamt.

Jag testade att ringa några gamla klasskamrater men jag vet inte.. det kändes som att de inte var så peppade på att bjuda hem mig. De måste väl ha undrat varför jag helt plötsligt ville umgås. Jag hade ju inte varit intresserad tidigare. Tillslut fick jag ändå tag på en klasskompis som också var ensam och som ville ses. När jag kom hem till honom bad jag honom ta en bild på oss och lägga ut på Facebook så det skulle se ut som att vi var på fest.

gustaf2.png

De här tankarna, som hade kommit från ingenstans, om att det skulle vara konstigt att inte ha så mycket vänner började plåga mig på riktigt, och efter det här nyåret bestämde jag mig för att “ta tag i mitt liv”. Jag ville inte längre vara den där konstiga, tillbakadragna typen som inte hade några vänner. Jag ville bli den sociala, drivna killen. Han som var framåt och hade många vänner. Han som verkade omtyckt och uppskattad av … människor i allmänhet. Av samhället typ. Det var inte längre bara min gamla flickvän som spökade i bakhuvudet, utan nu såg jag tecken överallt som tydligt visade att den extroverta typen var den som var lycklig. Den som blev favoriserad av samhället.

Jag skaffade jobb som gyminstruktör på ett gym där jag bland annat skulle få stå i receptionen och därför bli tvungen att möta mycket människor och vara social. Jag började prata med människor. Med alla. Jag började till och med kolla på Youtube-videos som visade hur man fick mer karisma och utstrålning. Jag lärde mig att spela en roll - en roll som jag gick in i i varje socialt sammanhang - och jag märkte att det gav resultat. Jag fick fler vänner och tjejerna verkade tycka att jag var charmig. Det blev lätt att träffa nya människor på gymmet och jag började dejta endel.


gustaf3.jpg

Nu vill jag inte fortsätta prata om det här som att det är något som “var förr” och som "inte handlar om mig längre eftersom jag blivit så trygg i mig själv" och sånt, för det är inte sant. Jag går fortfarande runt i den här rollen när jag träffar människor. Och jag har, även om jag känner att det givit mig ganska mycket i socialt utbyte, aldrig riktigt känt mig bekväm i rollen. Jag upplever att den gör mig väldigt trött. Jag tror att det beror på att jag aldrig riktigt slappnar av, utan fokuserar så oerhört mycket på hur jag uppfattas av andra, all energi går till det liksom - "hur sa jag det där nu?", "hur uppfattar hon mig om jag gör så här?" - och då blir jag väldigt trött efteråt.

Även om det aldrig känts som Jag, liksom, när jag är i rollen, har jag ändå fortsatt eftersom jag vill vara som “alla andra”. Jag vet att det är en skev föreställning men jag har ändå svårt att släppa rollen. Den har blivit som min sköld och trygghet i sociala situationer. Mitt offentliga alter ego kanske man kan säga.

Tja, jag vet inte riktigt var jag ville komma med den här berättelsen. Men jag kände att jag ville berätta den. Jag vet att det är många människor där ute som har ångest för sociala situationer. Till dig vill jag säga: Du är inte ensam. Vi är så många som går runt och kämpar med att passa in och vara "normala", kanske till och med de allra flesta av oss. Jag kämpar själv med det varje dag, som sagt. Det är nog helt normalt.

IMG_8392.JPG

Manskligt har intervjuat Gustaf Rindestål.

MANSKLIGT
Simon Billemar

#4 Carl-Robin - Min riktiga pappa

fatherSweetdreams-01.jpg

Mamma stod och lagade mat. Jag och min dåvarande pappa, också min biologiska, satt vid köksbordet och väntade på att maten skulle bli klar. Jag satt och vägde på stolen lite sådär som man kan göra ibland, och den råkade välta. Bakhuvudet flög in i elementet som stod bakom bordet och jag minns att det gjorde jävligt ont. Innan mamma hann göra något ryckte pappa upp mig, slog till mig hårt i mitt redan sargade bakhuvud och sa att jag var en idiot som vägde på stolen.

Så här i efterhand kan jag tänka tillbaka och bli arg. Varför kunde han inte bara hjälpa mig upp och fråga hur det gick? Varför var han tvungen att slå mig och skälla ut mig? Men där och då tänkte jag att det var så det gick till. Att pappa slog mig var inget konstigt. Han var ju man. Det var säkert därför.

crobin3.jpg

Jag bodde tillsammans med mamma, pappa och min syster i en lägenhet i Jönköping. Även om min biologiska pappa bara var med oss under de fyra första åren har jag väldigt mycket minnen från den tiden. Tyvärr. Jag minns att jag alltid fick skulden för saker. Och även om min syster ibland kunde få tillsägelser när hon blev påkommen på bar gärning var det under helt andra premisser. Det var milda tillsägelser. Nästan försiktiga och lite förstående liksom. “Ja, du gjorde fel men jag vet att du är ett barn så det är lugnt”, typ. När jag blev tillsagd lät det annorlunda. Då blev pappa aggressiv, ofta våldsam. Han slog mig ofta i bakhuvudet helt oprovocerat. Han skrek och beskyllde mig för alla möjliga saker på ett sätt som jag nu i efterhand har förstått skadade mig väldigt mycket, rent psykiskt.

När jag för ungefär ett år sedan drabbades av en allvarlig depression förstod jag att mycket av de mörka tankarna och den dåliga självkänslan bottnade i den här tiden - tiden med den här otäcka mannen som ständigt tryckte ner mig.

Men det är inte till min biologiska pappa jag vill tillägna min berättelse. Det är till min nuvarande pappa. Min riktiga pappa.

Crobin1.jpg

Min biologiska pappa flyttade ut från oss när jag var 4 år, och mamma träffade ganska snabbt en ny man. Han bodde i trappuppgången mitt emot och jag minns att jag tyckte han var väldigt snäll, även om jag var väldigt blyg och tillbakadragen i början. 

Jag minns egentligen inte riktigt hur jag kände för att det kom in en ny man i mitt liv. Min biologiska pappa hade givit mig en väldigt dålig bild av det manliga släktet. Jag litade inte på män i allmänhet och den enda mannen som fick komma mig nära var min morfar. Så jag gissar att jag var skeptisk.

Men det var något speciellt med mammas nya kille. Han var inte som de andra männen jag haft i min närhet, och jag började ganska snabbt tycka om honom. Han brukade fråga hur jag mådde, och om jag haft det bra i skolan, och sånt. Sånt som jag inte var van vid att en man brydde sig om. Vi började umgås allt mer. Han var väldigt inbjudande. Jag fick följa med honom hem, till jobbet och ut på stan och göra ärenden. Mamma fick ofta ringa honom och fråga om han sett mig för jag brukade springa över till honom eftersom jag tyckte det var så roligt att vara med honom. Han blev snabbt min nya pappa. Min riktiga pappa. En fadersgestalt jag kunde lita på och känna mig trygg med.

Crobin2.jpg

Knappt ett år senare flyttade vi in hos honom i hans lägenhet. Jag, mamma och min syster. Det var härligt. Pappa brukade sköta nattningen, vilket vi tyckte var bra. Han gjorde det på ett så mysigt och kärleksfullt sätt. Han stoppade om oss, kramade om oss och när han släckte lampan brukade han blåsa samtidigt så det skulle verka som att han blåste ut ljuset. Sen viskade han: “Jag älskar er” innan han försiktigt satte dörren på glänt.

Alla de här minnena har satt väldigt starka spår i mig och jag vet inte riktigt varför. Kanske för att han var den första mannen som på riktigt visade att män inte behövde uttrycka sig på ett våldsamt och hotfullt sätt, utan att även män kunde vara kärleksfulla och omhändertagande. Insikter som blev helt avgörande för mig i min egen personliga utveckling.

fatherSweetdreams-01.jpg

När jag några år senare kom på att jag var homosexuell minns jag att jag var väldigt orolig för vad pappa skulle tycka. Jag vågade inte berätta det för honom, så det fick mamma göra. Han satt och kollade på en hockeymatch på TV när mamma sa att hon behövde berätta en sak för honom. “Jaha, vad då?”, sa han. Hon berättade att jag var homosexuell, och han svarade: “Jaha, vad är det med det?”. Han berättade först för mamma och senare också för mig, när jag väl vågade prata om det, att han tyckte det enda väsentliga var att jag kunde älska och att jag kunde bli älskad tillbaka. Det var det enda som betydde någonting för honom. Han berättade också att han visste att min sexuella läggning inte skulle förändra mig som person, och att det var det viktiga.

Och ja - allt det här låter kanske som självklarheter för mig idag. Men då betydde det väldigt mycket för mig. Han gjorde att jag kunde känna mig trygg i att vara mig själv - och att fortsätta våga utvecklas till den jag är idag. Jag älskar honom för det.

Imagerobin.png

Manskligt har intervjuat Carl-Robin som är 25 år, bor i Stockholm och driver bloggen Konsten att vara människa.

Simon Billemar
Manskligt/
Under Kevlaret

#3 Robin och Kim - Rädslan för att inte passa in

boy_anxiety.jpg

Robin berättar:

Vi gick på högstadiet och var nog… kanske 14 år. Kim var den där typiska sport-killen, och en av mina absolut bästa vänner. Han spelade både fotboll och innebandy, som var de största sporterna i Motala där vi bodde, och även fast inte jag höll på med någon sport hängde vi nästan jämt. Det hade vi gjort ända sen lågstadiet.

Vi var ett ganska stort gäng som brukade hålla ihop. Blandat med både killar och tjejer, men allt var väldigt hetero-normativt liksom. Killarna skulle vara på ett sätt och tjejerna skulle vara på ett sätt. De flesta höll på med någon sport, precis som Kim, och den här grabbiga jargongen var väldigt utbredd. Speciellt bland oss killar.

Kim1.jpg

En eftermiddag satt vi hemma hos Kim, på hans rum, och pratade. Det var bara han och jag. Vi pratade först ganska allmänt, så där som vi brukade, om fotboll och skolan och sånt. Men efter ett tag började det komma fram att han mådde dåligt. Han berättade att han "kände på sig att det var någonting med honom." Jag frågade vad han menade. Han sa att det kändes som att hans sexualitet höll på att förändras. Vi hade aldrig pratat om våra sexualiteter innan, så jag blev ganska ställd, men ville gärna höra mer.

Kim berättade att han fortfarande kände sig attraherad av tjejer, men att han också hade börjat känna viss attraktion till sina killkompisar, vilket gjorde honom väldigt orolig. Han hade ännu inte testat något sexuellt med en kille, men kände liksom på sig att han var homosexuell, eller kanske bisexuell. Han berättade att det här var något som fick honom att må väldigt dåligt, och att han nästan hade panik över att komma på att han var homosexuell.

Det här var alltså mitt under högstadieperioden. Mitt i puberteten. Vi var båda som sagt del av den där typiska grabb-jargongen som fanns då, kanske speciellt i den där åldern, och kanske särskilt Kim som större delen av sin fritid befann sig i omklädningsrum och sporthallar. “Jävla bög”-jargongen liksom. Så fort en kille var för närgången eller klädde sig lite annorlunda var det alltid någon som skrek typ: “Vad fan är du BÖG, eller?”. Ibland var det jag som skrek. Ibland var det Kim. Vi var alla en del av det.

kim4.jpg

Kim fortsatte berätta att han kände sig väldigt förvirrad och vilsen i sin identitet. Han visste inte längre vem han var, och han var orolig att han skulle bli någon som han inte ville bli. Han var orolig för att inte passa in. Och som homosexuell var han ganska övertygad om att han inte skulle passa in i sin dåvarande situation - i killgänget, i fotbollslaget eller i innebandylaget. Och det här var fyra år innan jag själv kom ut som homosexuell, och långt innan jag ens hade funderat över min sexualitet, så jag kände inte att jag riktigt heller kunde vara det där naturliga stödet för honom.

Jag förstod nog inte riktigt hur jobbigt det här var för Kim. När mina föräldrar ringde och sa att maten var klar, sa jag till honom att jag snart skulle komma tillbaka och åkte sen hem för att äta. När jag kom tillbaka efter ungefär en timme satt Kim på sin säng med ett rakblad i handen och blod som rann nedför hans vänstra handled.


kim2.jpg

Han hade skurit några lodräta snitt längs hela underarmen så det blödde ganska mycket. Jag fick panik och sprang direkt dit och tryckte kudden mot såren. Jag sa åt honom att fortsätta trycka medan jag sprang och hämtade plåster och annat jag kunde hitta som kunde vara till någon hjälp. Jag kom tillbaka och började plåstra om honom. Som tur var hade han missat de stora artärerna så det var ganska ytliga sår, och det slutade ganska snabbt att blöda.

När allt hade lugnat ner sig satte jag mig bredvid honom och bröt ihop totalt. Jag började gråta och fick nästan panik. Jag visste inte vad jag skulle göra. En av mina bästa vänner hade precis försökt ta sitt liv och jag hade inte kunnat göra någonting åt det. Vad kunde jag göra för att hjälpa honom? Vad skulle jag säga till någon som precis försökt ta sitt liv? Jag var så förvirrad och ledsen.

Kim själv satt helt tyst. Nästan apatisk. Jag tror han var i chock-tillstånd, och verkade skämmas väldigt mycket liksom. Till slut blev det att vi bara satt och tittade rakt ut i luften, ibland möttes våra blickar, men vi sa ingenting till varandra. Vad kunde vi säga?

Efter en stund kom hans föräldrar hem och jag var tvungen att berätta för dem att Kim inte mådde så bra. De såg ganska snabbt hans underarm och förstod vad som hade hänt. De började gråta alla tre - Kim, hans mamma och hans pappa - och jag kände att de nog ville vara för sig själva så jag åkte hem. Det var en så konstig situation.


kim3.jpg

Kim berättade inte för sina föräldrar om varför han skurit sig. Han berättade inte för dem att han mådde dåligt på grund av sin sexualitet - som han inte kände passade in i hans verklighet, eller i det samhälle han levde i.

Kim gick till kuratorn ett par gånger, men det var allt. Han slutade ganska snabbt. Jag upplevde att hela den här händelsen sopades under mattan och rann ut i sanden liksom. Kim ville inte prata om det, och han pratade aldrig mer om sin sexuella läggning. I alla fall inte med mig. Han kom heller aldrig ut som varken homosexuell eller bisexuell. Men vad vet jag, det kanske bara var en fas för honom. Men jag vet i alla fall att jag idag, när jag själv varit öppet homosexuell i flera år och känner mig helt trygg i det, hade kunnat vara ett helt annat stöd för honom.

Manskligt har intervjuat Robin Nordh. Kim heter egentligen något annat.

Simon Billemar
MANSKLIGT/UNDER KEVLARET

boys_berättelser.jpg

#2 Hassan - Jag visste inte att män fick gråta

Simon kompis.jpg

Jag hade bara killkompisar i Iran. Vi fick inte umgås med tjejer för våra föräldrar var rädda att vi skulle bli kära i dem. Vi gick i olika skolor och handlade i olika butiker. Allt var uppdelat. Det var tråkigt för jag trivdes aldrig riktigt i de där stora killgängen.

Hassan kom till Sverige den 27 augusti 2015. Han var då 14 år och hade växt upp med sina föräldrar, sin bror och sin syster i Iran och Afghanistan.

Även fast det var ungefär samma killjargonger i Iran som här i Sverige så var det ett mycket tuffare klimat. Vi pratade om fotboll och tjejer och sånt, men det var mer våldsamt och hotfullt liksom. Jag kunde ofta dras in i situationer som jag inte ville vara med i, bara för att det var så hotfull stämning. Kanske var det uppdelningen mellan könen som skapade den här jobbiga jargongen, jag vet inte.

Men vi fick också lära oss att inte visa oss svaga för varandra. Vi killar, alltså. Även om det var ett tufft socialt klimat i Iran grät jag aldrig. Det skulle jag inte våga. Min pappa intalade mig ända från barnsben att jag inte fick gråta. “Du är man och män gråter inte", "Män visar sig inte sårbara, det gör bara tjejer.” Sånt kunde han säga. Och det var inte direkt någonting jag funderade över, utan jag förstod att det var så det funkade.

Hassan1.jpg

De första dagarna i Sverige bodde Hassan i Sala, men har sedan september 2015 bott på ett gruppboende i Vadstena tillsammans med andra ensamkommande ungdomar.

När jag kom till Sverige förstod jag snabbt att det inte var samma hårda attityd här. Killarna här verkade ganska vana vid att visa sina känslor. I alla fall om jag jämförde med killarna hemma i Iran. 

Men det var speciellt en händelse som blev väldigt viktig för mig. Det här hände när jag fortfarande var väldigt ny i Sverige och jag hade fortfarande föreställningen om att jag inte fick visa mig svag, eller gråta. 

Jag satt i samtal med min kontaktperson på boendet som frågade mig hur läget var. Jag var väldigt ledsen. Jag hade tänkt mycket på min familj hemma i Iran, jag saknade dem och jag kände mig så fruktansvärt ensam. Men jag sa att allt var bra. Att det inte var några problem med mig. Jag tänkte att jag var bra på att hålla masken.

Efter samtalet tog min kontaktperson med mig in på mitt rum för att prata ostört. Han sa: “Hassan, jag ser att du inte mår bra.” Jag svarade att jag inte förstod vad han menade. Men han fortsatte: “Jag förstår att det är svårt för dig att berätta, men om du vill kan du se mig som din storebror. Du kan berätta allt för mig.” 

Han berättade för mig att han också kom från en kultur där man inte visade sina känslor och att han därför inte heller hade gjort det större delen av sitt liv. Han berättade vidare att han bestämde sig för att ändra på sig när han träffade sin fru och fick barn. Det hade då gått upp för honom att det inte fanns någon mening med att gömma sina känslor, och att han var trött på att ljuga för sig själv om hur han mådde. Under tiden han berättade detta för mig började han gråta.

Jag blev ganska omskakad. En vuxen man, med fru och barn, satt där mitt emot mig och grät. Jag hade aldrig varit med om det tidigare. Helt plötsligt kände jag att jag själv satt och grät. Och det kändes fantastiskt bra. För första gången i mitt liv satt jag och grät tillsammans med en annan man. Det var så häftigt.

Den här kontaktpersonen är fortfarande idag en väldigt viktig förebild för mig. Han fick mig att inse att man inte ska låtsas vara något man inte är.

IMG_1599_tone.jpg

hassan3.jpg

Jag märker inte direkt av någon machoattityd här i Sverige. Det känns som att de flesta människorna här är sig själva. Allt känns mer fritt liksom. Killar och tjejer umgås med varandra. Och det är bra för mig, för jag älskar att umgås med tjejer.

Killar kan vara tillsammans med killar, och det är inte något konstigt med det. Det tog nog ungefär ett år för mig att ändra min inställning till homosexuella, och nu kan jag inte förstå varför man skulle tänka på något annat sätt. Många på skolan är homosexuella till exempel, men ingen bryr sig liksom. Det är vanliga människor som alla vill vara med och som verkar må lika bra som alla andra. 

Hassan2.jpg

Däremot upplever jag att det är väldigt svårt för mig som invandrare att få kontakt med svenskfödda killar. Jag önskar jag hade fler kompisar som var härifrån, men det känns som att de inte vill vara med mig. Många kollar på mig som om jag vore en annan typ av människa, och det gör mig lite ledsen. Nu ska jag ju leva här i Sverige och då skulle det underlätta med lite fler svenskfödda kompisar.


Har du någon kontakt med dina föräldrar idag?

- Ja, vi skypar varje vecka.

Skulle du kunna gråta inför din pappa i Skype idag?

- Nej.

Jag känner fortfarande att det är lite svårt att visa mina känslor, tyvärr. Och det sitter fortfarande kvar i mig att “män ska inte gråta”. Men det är väl för att jag lärt mig sedan barnsben att inte visa mig sårbar. Det sitter väldigt djupt. Jag upplever också att den mansrollen fortsätter gå i arv, inte bara genom föräldrar, utan genom andra kompisar som blir uppfostrade på samma sätt och även genom film och media där samma mansideal visas upp. Det är synd.

Simon kompis.jpg

Manskligt har intervjuat Hassan Jalili.

Simon Billemar
MANSKLIGT/UNDER KEVLARET

#1 Nils - Min depression är som en mobbare

Simon:

Jag och Nils hoppade runt på köksgolvet som var tömt på möbler. Det var typ mars och vi skulle ha fest hemma i vår marklägenhet på Stanton Road i Wimbledon för att fira att andra terminen äntligen var över. Vi hade precis upptäckt det fantastiska med att dricka stora mängder alkohol samtidigt som vi lyssnade på 90-talsklassiker vi mindes från våra lågstadie-discon. Det gav oss någon slags nostalgisk kick som fick oss på väldigt bra humör. Vi skrattade, dansade och kände oss otroligt levande medan Blue (Da Ba Dee) med Eiffel 65 dånade ur högtalarna. (OBS. Möjlig efterkonstruktion, men ungefär så..)

Nils var min bästa vän under tiden i London och vi hade alltid roligt tillsammans. Så även den här kvällen. Gästerna började droppa in och festen kom snart igång på riktigt. Matbordet blev till beer pong-bord, bakgården blev en smoking area, Elinors sovrum blev hångelrum och köksgolvet fortsatte leverera som dansgolv. Om man föreställer sig en stökig lägenhetsfest med studenter, så såg det ut ungefär så. Vid något tillfälle stod jag, Nils och ett par andra på bakgården och rökte och diskuterade om vi skulle åka hem till våra respektive hemländer över påsken eller inte. Varken jag eller Nils var särskilt sugna på att lämna Wimbledon eller kollektivet - vi hade det ju så bra.

När klockan var typ elva och jag precis höll på att avsluta en dramatisk omgång beer pong med några klasskompisar kom Elinor, en tjej vi bodde med, fram till mig och frågade om jag visste var Nils var. Jag hade inte sett till honom på ett tag så vi bestämde oss för att gå ett varv i lägenheten för att se efter. Det var ingen på toaletten och han var inte på bakgården och rökte. Dörren till hans rum var stängd, vilket den inte brukade vara så vi knackade på och gick in. Där satt Nils gråtandes på golvet bredvid sängen med ett skärp som snara runt halsen.


Bild1.jpg

Nils berättar:

Det här var någonting som ofta hände under den här tiden. Jag har lidit av depression sen jag var ungefär 15 år och jag har upplevt att det blir värre under perioder som är fyllda av känslor och intryck - som tiden i London minst sagt var. Jag kunde verkligen gå från absoluta toppen till absoluta botten inom loppet av några minuter.

Även om jag inte minns exakt vad som hände just den här kvällen känner jag mig själv så pass bra att jag vet ungefär hur det funkar. När jag upplever att jag är lycklig - som på den här festen till exempel - börjar jag tänka att jag inte förtjänar det. Jag befinner mig så långt ifrån mitt känslomässiga normaltillstånd att det känns onaturligt och fel. Jag tänker för mig själv att allt bara är en lögn, och att jag snart kommer börja dala ner till mitt normaltillstånd som ligger på ungefär 25 % av den nivån jag befinner mig på där och då. De här tankarna förstärks av alkoholen, och en nedåtgående spiral börjar ganska snabbt ta fart.

Jag minns att jag kollade mig omkring på dansgolvet och tänkte att alla andra var så himla lyckliga människor, men att jag inte var en av dem. Jag började nedvärdera mig själv. Kränka mig själv mentalt med tankar som handlade om att jag inte var värd att vara bland er andra. Jag drog mig undan och gick in på mitt rum.


Jag kan jämföra min depression med en mobbare. Som en person som, kanske helt utan anledning, vill trycka ner en annan person till absoluta botten. Precis så fungerar depressionen. Den vill trycka ner mig till varje pris. Som ett monster i mitt huvud som matar mig med negativa tankar för att jag ska må så dåligt som möjligt. Monstret bygger upp en slags mur där de negativa tankarna styr, och där de positiva tankarna inte har någon chans att ta sig över.

Monstret börjar övertala mig att jag inte gjort mig förtjänt av att umgås med personerna i min omgivning, och att de umgås med mig bara för att de tycker synd om mig. Det övertalar mig att jag inte ska må bra. Att jag inte ska vara lycklig. Mitt normaltillstånd är att befinna mig på botten, så det är där jag borde vara. Monstret ger alla de här negativa tankarna så mycket energi och makt att det är lönlöst att kämpa emot. Det är lättare att bara acceptera dem.

Bild2.jpg

Det enda som kan ge mig någon typ av hopp när jag mår såhär är tanken på att avsluta allting. Jag kan nästan bli exalterad av att gå in och kolla statistik över de mest effektiva självmordsmetoderna. Och de tankarna ledde väl till att jag till slut satt där på golvet med ett skärp runt halsen. Jag vet inte om jag hade vågat försöka men när jag är där nere brukar jag tänka att “om jag bara kan må såhär dåligt några minuter till så skulle jag faktiskt kunna genomföra det här”. Men som tur är har det aldrig hunnit hända.


När ni kom in på rummet kändes det mest jobbigt. Och skamfyllt. Jag grät för att jag skämdes så mycket. Jag minns att jag fick dåligt samvete för att jag inte ville att ni skulle känna er tvungna att stå där och se ledsna ut för min skull. Jag tänkte också att “vilken jävla otur ni har som råkat flytta in i samma kollektiv som mig”. Jag kände mig som en riktig dramaqueen. Och jag som inte ens gillar uppmärksamhet..

Det enda som kan hjälpa mig när jag mått sådär dåligt är antingen att sova eller prata med någon. Jag minns att Elinor stannade kvar på rummet och pratade med mig just den där kvällen. Om jag ska kunna prata med någon måste det vara någon jag känner mig helt trygg med, och någon jag känner verkligen bryr sig och vill lyssna. Elinor var en sådan person. Jag är så jävla glad att jag hade henne just då. Och jag vill tillägga - du var också en sån person för mig, men jag minns att jag tänkte att jag inte ville förstöra din kväll. Du hade sett fram emot den där festen så mycket. Så ja, det kändes liksom bara mer naturligt att prata med Elinor. Vi satt på mitt rum och pratade, kramades och lyssnade på Kent i över en timme, innan jag somnade. Trots omständigheterna blev det en fin stund som jag kommer minnas för resten av mitt liv.


Simon:

Jag insåg efter den här festen hur svårt det kan vara att se när en annan människa mår riktigt jävla dåligt. Jag umgicks med Nils varje dag - vi bodde ihop liksom - och vi hade allt som oftast väldigt roligt och jag upplevde honom som en glad kille som alla gillade. Det kom som en rejäl chock för mig när jag förstod hur dåligt han mådde.

Jag insåg också i och med detta hur viktigt det är att prata med varandra. Om allt. Även ens närmsta kompisar, som man tror man vet allt om, kan sitta på mörka hemligheter.


Nils berättar vidare:

Dagen efter vaknade jag med låg sinnesstämning. Det gör jag oftast efter en sådan dipp. Särskilt om man är lite bakfull också. Ångesten får en att börja tänka över sitt liv och vad man håller på med. Jag minns att jag började fundera på om jag skulle avsluta studierna i London och åka hem till Lund igen. Jag var rädd att jag inte skulle klara av att vara kvar. Jag var rädd att jag förstörde för er andra.

Jag bestämde mig för att åka hem över lovet och när jag sedan kom tillbaka började jag faktiskt må bättre. Det fortsatte att gå upp och ner såklart, men jag minns att jag började känna mig mer hemma i London och sista terminen minns jag som en riktigt härlig tid. På något sätt kändes det också skönt att ha blottat mitt mående för er andra. Nu visste jag att ni visste vem jag var och hur jag ibland mådde, och att ni trots det fortsatte att umgås med mig. Kanske var det just det som fick mig att må bättre.

 Bild av Nils Jensén

Bild av Nils Jensén

Simon Billemar
MANSKLIGT