#4 Carl-Robin - Min riktiga pappa

Mamma stod och lagade mat. Jag och min dåvarande pappa, också min biologiska, satt vid köksbordet och väntade på att maten skulle bli klar. Jag satt och vägde på stolen lite så där som man kan göra ibland, och den råkade välta. Bakhuvudet flög in i elementet som stod bakom bordet. Det gjorde jävligt ont. Innan mamma hann göra något ryckte pappa upp mig, slog till mig hårt i mitt redan värkande bakhuvud och sa att jag var en idiot som vägde på stolen.

Så här i efterhand kan jag tänka tillbaka och bli arg. Varför kunde han inte bara hjälpa mig upp och fråga hur det gick? Varför slog han mig? Men där och då tänkte jag att det var så det gick till. Pappa var ju man. Att han slog mig var inget konstigt.

crobin3.jpg

Jag bodde tillsammans med mamma, pappa och min syster i en lägenhet i Jönköping. Även om min biologiska pappa bara var med oss under de fyra första åren har jag väldigt mycket minnen från den tiden. Jag minns att jag alltid fick skulden för saker. Och även om min syster ibland kunde få tillsägelser när hon blev påkommen på bar gärning var det något helt annat. Det var milda tillsägelser. Nästan försiktiga och lite förstående. Ja, du gjorde fel men jag vet att du är ett barn så det är lugnt, typ. När jag blev tillsagd lät det annorlunda. Då blev pappa aggressiv, våldsam. Han slog mig ofta i bakhuvudet helt oprovocerat. Han skrek och beskyllde mig för alla möjliga saker.

När jag för ungefär ett år sedan drabbades av en allvarlig depression förstod jag att mycket av de mörka tankarna och den dåliga självkänslan bottnade i den här tiden.

Men det är inte till min biologiska pappa jag vill tillägna min berättelse. Det är till min nuvarande pappa. Min riktiga pappa.

Crobin1.jpg

Min biologiska pappa flyttade ut från oss när jag var 4 år, och mamma träffade ganska snabbt en ny man. Han bodde i trappuppgången mitt emot och jag minns att jag tyckte han var snäll, även om jag var blyg och tillbakadragen i början. 

Jag minns egentligen inte riktigt hur jag kände för att det kom in en ny man i mitt liv. Min biologiska pappa hade givit mig en dålig bild av det manliga släktet. Jag litade inte på män i allmänhet och den enda mannen som fick komma mig nära var min morfar. Så jag gissar att jag var skeptisk.

Men det var något speciellt med mammas nya kille. Han var inte som de andra männen jag haft i min närhet, och jag började ganska snabbt tycka om honom. Han brukade fråga hur jag mådde, och om jag haft det bra i skolan, och sånt. Vi började umgås allt mer. Han var inbjudande. Jag fick följa med honom hem, till jobbet och ut på stan och göra ärenden. Mamma fick ofta ringa honom och fråga om han sett mig eftersom jag brukade springa över till honom. Han blev snabbt min nya pappa. Min riktiga pappa. En man jag kunde lita på och känna mig trygg med.

Crobin2.jpg

Knappt ett år senare flyttade vi in hos honom i hans lägenhet. Jag, mamma och min syster. Det var härligt. Pappa brukade sköta nattningen, vilket vi tyckte var bra. Han gjorde det på ett så mysigt och kärleksfullt sätt. Han stoppade om oss, kramade om oss och när han släckte lampan brukade han blåsa samtidigt så det skulle verka som att han blåste ut ljuset. Sen viskade han: “Jag älskar er”, innan han försiktigt satte dörren på glänt.

Alla de här minnena har satt starka spår i mig. Jag vet egentligen inte riktigt varför. Kanske för att han var den första mannen som på riktigt visade att män inte behövde uttrycka sig på ett våldsamt och hotfullt sätt. Att män kunde vara kärleksfulla och omhändertagande. Insikter som blev helt avgörande för mig.


När jag några år senare kom på att jag attraherades av killar minns jag att jag var väldigt orolig för vad pappa skulle tycka. Jag vågade inte berätta det för honom, så det fick mamma göra. Han satt och kollade på en hockeymatch på TV när mamma sa att hon behövde berätta en sak för honom. “Ja, vad då?”, sa han. Hon berättade att jag var homosexuell, och han svarade: “Okej, vad är det med det?”.

Han berättade senare för mig, när jag väl vågade prata om det, att han visste att min sexuella läggning inte skulle förändra mig som person, och att det var det viktiga.

Och ja - det här låter som självklarheter för mig idag, men då betydde det väldigt mycket. Han gjorde att jag kunde känna mig trygg i att vara mig själv - och att fortsätta våga utvecklas till den jag är idag. Jag älskar honom för det.

Imagerobin.png

Under Kevlaret har intervjuat Carl-Robin som är 25 år, bor i Stockholm och driver bloggen Konsten att vara människa.

TEXT
Simon Billemar