#2 Hassan

Simon kompis.jpg

Jag hade bara killkompisar i Iran. Vi fick inte umgås med tjejer för våra föräldrar var rädda att vi skulle bli kära i dem. Vi gick i olika skolor och handlade i olika butiker. Allt var uppdelat. Det var tråkigt för jag trivdes aldrig riktigt i de där stora killgängen.

Hassan kom till Sverige den 27 augusti 2015. Han var då 14 år och hade växt upp med sina föräldrar, sin bror och sin syster i Iran och Afghanistan.

Även fast det var ungefär samma killjargonger i Iran som här i Sverige så var det ett mycket tuffare klimat. Vi pratade om fotboll och tjejer och sånt, men det var mer våldsamt och hotfullt liksom. Jag kunde ofta dras in i situationer som jag inte ville vara med i, bara för att det var så hotfull stämning. Kanske var det uppdelningen mellan könen som skapade den här jobbiga jargongen, jag vet inte.

Men vi fick också lära oss att inte visa oss svaga för varandra. Vi killar, alltså. Även om det var ett tufft socialt klimat i Iran grät jag aldrig. Det skulle jag inte våga. Min pappa intalade mig ända från barnsben att jag inte fick gråta. “Du är man och män gråter inte", "Män visar sig inte sårbara, det gör bara tjejer.” Sånt kunde han säga. Och det var inte direkt någonting jag funderade över, utan jag förstod att det var så det funkade.

Hassan1.jpg

De första dagarna i Sverige bodde Hassan i Sala, men har sedan september 2015 bott på ett gruppboende i Vadstena tillsammans med andra ensamkommande ungdomar.

När jag kom till Sverige förstod jag snabbt att det inte var samma hårda attityd här. Killarna här verkade ganska vana vid att visa sina känslor. I alla fall om jag jämförde med killarna hemma i Iran. 

Men det var speciellt en händelse som blev väldigt viktig för mig. Det här hände när jag fortfarande var väldigt ny i Sverige och jag hade fortfarande föreställningen om att jag inte fick visa mig svag, eller gråta. 

Jag satt i samtal med min kontaktperson på boendet som frågade mig hur läget var. Jag var väldigt ledsen. Jag hade tänkt mycket på min familj hemma i Iran, jag saknade dem och jag kände mig så fruktansvärt ensam. Men jag sa att allt var bra. Att det inte var några problem med mig. Jag tänkte att jag var bra på att hålla masken.

Efter samtalet tog min kontaktperson med mig in på mitt rum för att prata ostört. Han sa: “Hassan, jag ser att du inte mår bra.” Jag svarade att jag inte förstod vad han menade. Men han fortsatte: “Jag förstår att det är svårt för dig att berätta, men om du vill kan du se mig som din storebror. Du kan berätta allt för mig.” 

Han berättade för mig att han också kom från en kultur där man inte visade sina känslor och att han därför inte heller hade gjort det större delen av sitt liv. Han berättade vidare att han bestämde sig för att ändra på sig när han träffade sin fru och fick barn. Det hade då gått upp för honom att det inte fanns någon mening med att gömma sina känslor, och att han var trött på att ljuga för sig själv om hur han mådde. Under tiden han berättade detta för mig började han gråta.

Jag blev ganska omskakad. En vuxen man, med fru och barn, satt där mitt emot mig och grät. Jag hade aldrig varit med om det tidigare. Helt plötsligt kände jag att jag själv satt och grät. Och det kändes fantastiskt bra. För första gången i mitt liv satt jag och grät tillsammans med en annan man. Det var så häftigt.

Den här kontaktpersonen är fortfarande idag en väldigt viktig förebild för mig. Han fick mig att inse att man inte ska låtsas vara något man inte är.

IMG_1599_tone.jpg

hassan3.jpg

Jag märker inte direkt av någon machoattityd här i Sverige. Det känns som att de flesta människorna här är sig själva. Allt känns mer fritt liksom. Killar och tjejer umgås med varandra. Och det är bra för mig, för jag älskar att umgås med tjejer.

Killar kan vara tillsammans med killar, och det är inte något konstigt med det. Det tog nog ungefär ett år för mig att ändra min inställning till homosexuella, och nu kan jag inte förstå varför man skulle tänka på något annat sätt. Många på skolan är homosexuella till exempel, men ingen bryr sig liksom. Det är vanliga människor som alla vill vara med och som verkar må lika bra som alla andra. 

Hassan2.jpg

Däremot upplever jag att det är väldigt svårt för mig som invandrare att få kontakt med svenskfödda killar. Jag önskar jag hade fler kompisar som var härifrån, men det känns som att de inte vill vara med mig. Många kollar på mig som om jag vore en annan typ av människa, och det gör mig lite ledsen. Nu ska jag ju leva här i Sverige och då skulle det underlätta med lite fler svenskfödda kompisar.


Har du någon kontakt med dina föräldrar idag?

- Ja, vi skypar varje vecka.

Skulle du kunna gråta inför din pappa i Skype idag?

- Nej.

Jag känner fortfarande att det är lite svårt att visa mina känslor, tyvärr. Och det sitter fortfarande kvar i mig att “män ska inte gråta”. Men det är väl för att jag lärt mig sedan barnsben att inte visa mig sårbar. Det sitter väldigt djupt. Jag upplever också att den mansrollen fortsätter gå i arv, inte bara genom föräldrar, utan genom andra kompisar som blir uppfostrade på samma sätt och även genom film och media där samma mansideal visas upp. Det är synd.

Simon kompis.jpg

Manskligt har intervjuat Hassan Jalili.

Simon Billemar
MANSKLIGT/UNDER KEVLARET