#7 Elias - En av många unga som genomgår könskorrigering

46091572_193025934942342_6926778828123537408_n.jpg

Vi sätter oss i soffan i vardagsrummet hemma hos Elias i centrala Linköping. Han kom precis hem.

- Jag brukar alltid träna efter skolan, men vi kan prata en stund först, det är lugnt.

Elias Lindholm är 21 år och studerar första terminen på fysioterapeutprogrammet vid Linköpings Universitet. När jag ber honom berätta hur allt började blir det tyst en stund. Han tittar ut genom fönstret.

- Alltså... jag tycker inte det är jobbigt att prata om, men jag behöver fundera. Jag har nog förträngt en del. Det har varit nödvändigt för mig att hela tiden blicka framåt.

Under första året på gymnasiet förstod Elias att det var något som inte stämde. Han hade flera år av depression bakom sig. En känsla av att vara felplacerad och inte riktigt höra hemma. Han hade haft samtalskontakt inom barnpsykiatrin sedan nio års ålder, men förstod nu att det handlade om något annat. Något som inte skulle gå över med hjälp av samtalsterapi.

- Jag kände mig som en kille, men min kropp var en tjej. Jag hade känt så i flera år men inte kunnat sätta ord på det.

Könsdysfori - upplevelsen att ens könsidentitet inte stämmer överens med ens genetiska kön - har blivit vanligare bland unga senaste åren. Sedan 2013 har antalet remisser till Teamet för könsidentitetsutredningar vid Astrid Lindgrens sjukhus ökat från drygt 20 till närmare 200. En utveckling som sett liknande ut i stora delar av Europa.

- Varken mina föräldrar eller min samtalsterapeut hade heller kunnat sätta fingret på varför jag mådde dåligt. Jag gissar att det helt enkelt funnits för lite kunskap och förståelse för fenomenet fram till ganska nyligen.

Vi ringer upp Gunnar Kratz, professor och överläkare i plastikkirurgi vid universitetssjukhuset i Linköping. Gunnar har varit ansvarig för Elias process och följt honom sedan han kom till Linköping. Han är gärna med i samtalet.

- Först trodde vi ökningen berodde på att man tagit bort kravet på sterilisering för ändrad könstillhörighet, men sedan upptäckte vi att utvecklingen var liknande i flera andra länder som inte haft samma krav. Så, ja… vi vet inte riktigt. Jag tror helt enkelt det finns en annan förståelse för problemet idag. När jag började jobba med det här på 90-talet sågs könskorrigering som något konstigt. Idag är attityden helt annorlunda. Folk har förstått att det är på riktigt.

elias1.jpg

I början av 2014, när Elias var 16 år, kontaktade han så Barn- och ungdomspsykiatrin. Därifrån blev han remitterad till Astrid Lindgrens barnsjukhus för att göra en könsidentitetsutredning.

- Jag förstod att jag behövde göra något slags fysiskt ingrepp för att kunna må bra i min kropp. Min flickvän föreslog att testa manligt hormon, men jag tyckte det lät drastiskt. Jag tänkte att det skulle räcka med att operera brösten.

Processen blev längre än Elias hade räknat med. Först behövde han testa på att leva med manlig identitet, ta stopp-hormoner och testosteron ett antal månader, gå i terapisamtal. Först två år senare, 2016, blev det aktuellt med en första operation på US i Linköping.

- Det tog ett tag innan jag förstod att jag faktiskt höll på att göra en könskorrigering. Jag hade inte tänkt på det på det sättet. Jag ville bara ändra på vissa saker som fick mig att känna mig obekväm.

Idag har Elias två mindre operationer kvar innan han är helt färdig.
- Jag behöver inte ens göra det här sista om jag inte vill. Men när jag ändå har möjligheten kan jag lika gärna göra klart allt.

Även fast det dragit ut på tiden känner han sig nöjd med vården och den hjälp han fått.

- Kunskap inom området finns, men det snabbt ökade antalet remisser gick inte att förutse, så det är inte konstigt att det blir långa väntetider. Det tar dessutom lång tid att utbilda kompetent personal, inflikar Gunnar Kratz innan vi lägger på.

Elias ställer sig upp och säger att han strax är tillbaka. Han kommer tillbaka ombytt till träningskläder. Han sätter sig i soffan igen.

- Idag mår jag bra. Eller ja, både bra och dåligt, som vem som helst. Det finns fortfarande sorger kvar att jobba med, som till exempel att jag inte kan få egna barn, eller att mitt underliv inte ser idealiskt ut, men så länge jag känner mig hemma i min kropp är det saker jag kan leva med.

Simon Billemar
MANSKLIGT