#1 Nils

Simon:

Jag och Nils hoppade runt på köksgolvet som var tömt på möbler. Det var typ mars och vi skulle ha fest hemma i vår marklägenhet på Stanton Road i Wimbledon för att fira att andra terminen äntligen var över. Vi hade precis upptäckt det fantastiska med att dricka stora mängder alkohol samtidigt som vi lyssnade på 90-talsklassiker vi mindes från våra lågstadie-discon. Det gav oss någon slags nostalgisk kick som fick oss på väldigt bra humör. Vi skrattade, dansade och kände oss otroligt levande medan Blue (Da Ba Dee) med Eiffel 65 dånade ur högtalarna. (OBS. Möjlig efterkonstruktion, men ungefär så..)

Nils var min bästa vän under tiden i London och vi hade alltid roligt tillsammans. Så även den här kvällen. Gästerna började droppa in och festen kom snart igång på riktigt. Matbordet blev till beer pong-bord, bakgården blev en smoking area, Elinors sovrum blev hångelrum och köksgolvet fortsatte leverera som dansgolv. Om man föreställer sig en stökig lägenhetsfest med studenter, så såg det ut ungefär så. Vid något tillfälle stod jag, Nils och ett par andra på bakgården och rökte och diskuterade om vi skulle åka hem till våra respektive hemländer över påsken eller inte. Varken jag eller Nils var särskilt sugna på att lämna Wimbledon eller kollektivet - vi hade det ju så bra.

När klockan var typ elva och jag precis höll på att avsluta en dramatisk omgång beer pong med några klasskompisar kom Elinor, en tjej vi bodde med, fram till mig och frågade om jag visste var Nils var. Jag hade inte sett till honom på ett tag så vi bestämde oss för att gå ett varv i lägenheten för att se efter. Det var ingen på toaletten och han var inte på bakgården och rökte. Dörren till hans rum var stängd, vilket den inte brukade vara så vi knackade på och gick in. Där satt Nils gråtandes på golvet bredvid sängen med ett skärp som snara runt halsen.


Bild1.jpg

Nils berättar:

Det här var någonting som ofta hände under den här tiden. Jag har lidit av depression sen jag var ungefär 15 år och jag har upplevt att det blir värre under perioder som är fyllda av känslor och intryck - som tiden i London minst sagt var. Jag kunde verkligen gå från absoluta toppen till absoluta botten inom loppet av några minuter.

Även om jag inte minns exakt vad som hände just den här kvällen känner jag mig själv så pass bra att jag vet ungefär hur det funkar. När jag upplever att jag är lycklig - som på den här festen till exempel - börjar jag tänka att jag inte förtjänar det. Jag befinner mig så långt ifrån mitt känslomässiga normaltillstånd att det känns onaturligt och fel. Jag tänker för mig själv att allt bara är en lögn, och att jag snart kommer börja dala ner till mitt normaltillstånd som ligger på ungefär 25 % av den nivån jag befinner mig på där och då. De här tankarna förstärks av alkoholen, och en nedåtgående spiral börjar ganska snabbt ta fart.

Jag minns att jag kollade mig omkring på dansgolvet och tänkte att alla andra var så himla lyckliga människor, men att jag inte var en av dem. Jag började nedvärdera mig själv. Kränka mig själv mentalt med tankar som handlade om att jag inte var värd att vara bland er andra. Jag drog mig undan och gick in på mitt rum.


Jag kan jämföra min depression med en mobbare. Som en person som, kanske helt utan anledning, vill trycka ner en annan person till absoluta botten. Precis så fungerar depressionen. Den vill trycka ner mig till varje pris. Som ett monster i mitt huvud som matar mig med negativa tankar för att jag ska må så dåligt som möjligt. Monstret bygger upp en slags mur där de negativa tankarna styr, och där de positiva tankarna inte har någon chans att ta sig över.

Monstret börjar övertala mig att jag inte gjort mig förtjänt av att umgås med personerna i min omgivning, och att de umgås med mig bara för att de tycker synd om mig. Det övertalar mig att jag inte ska må bra. Att jag inte ska vara lycklig. Mitt normaltillstånd är att befinna mig på botten, så det är där jag borde vara. Monstret ger alla de här negativa tankarna så mycket energi och makt att det är lönlöst att kämpa emot. Det är lättare att bara acceptera dem.

Bild2.jpg

Det enda som kan ge mig någon typ av hopp när jag mår såhär är tanken på att avsluta allting. Jag kan nästan bli exalterad av att gå in och kolla statistik över de mest effektiva självmordsmetoderna. Och de tankarna ledde väl till att jag till slut satt där på golvet med ett skärp runt halsen. Jag vet inte om jag hade vågat försöka men när jag är där nere brukar jag tänka att “om jag bara kan må såhär dåligt några minuter till så skulle jag faktiskt kunna genomföra det här”. Men som tur är har det aldrig hunnit hända.


När ni kom in på rummet kändes det mest jobbigt. Och skamfyllt. Jag grät för att jag skämdes så mycket. Jag minns att jag fick dåligt samvete för att jag inte ville att ni skulle känna er tvungna att stå där och se ledsna ut för min skull. Jag tänkte också att “vilken jävla otur ni har som råkat flytta in i samma kollektiv som mig”. Jag kände mig som en riktig dramaqueen. Och jag som inte ens gillar uppmärksamhet..

Det enda som kan hjälpa mig när jag mått sådär dåligt är antingen att sova eller prata med någon. Jag minns att Elinor stannade kvar på rummet och pratade med mig just den där kvällen. Om jag ska kunna prata med någon måste det vara någon jag känner mig helt trygg med, och någon jag känner verkligen bryr sig och vill lyssna. Elinor var en sådan person. Jag är så jävla glad att jag hade henne just då. Och jag vill tillägga - du var också en sån person för mig, men jag minns att jag tänkte att jag inte ville förstöra din kväll. Du hade sett fram emot den där festen så mycket. Så ja, det kändes liksom bara mer naturligt att prata med Elinor. Vi satt på mitt rum och pratade, kramades och lyssnade på Kent i över en timme, innan jag somnade. Trots omständigheterna blev det en fin stund som jag kommer minnas för resten av mitt liv.


Simon:

Jag insåg efter den här festen hur svårt det kan vara att se när en annan människa mår riktigt jävla dåligt. Jag umgicks med Nils varje dag - vi bodde ihop liksom - och vi hade allt som oftast väldigt roligt och jag upplevde honom som en glad kille som alla gillade. Det kom som en rejäl chock för mig när jag förstod hur dåligt han mådde.

Jag insåg också i och med detta hur viktigt det är att prata med varandra. Om allt. Även ens närmsta kompisar, som man tror man vet allt om, kan sitta på mörka hemligheter.


Nils berättar vidare:

Dagen efter vaknade jag med låg sinnesstämning. Det gör jag oftast efter en sådan dipp. Särskilt om man är lite bakfull också. Ångesten får en att börja tänka över sitt liv och vad man håller på med. Jag minns att jag började fundera på om jag skulle avsluta studierna i London och åka hem till Lund igen. Jag var rädd att jag inte skulle klara av att vara kvar. Jag var rädd att jag förstörde för er andra.

Jag bestämde mig för att åka hem över lovet och när jag sedan kom tillbaka började jag faktiskt må bättre. Det fortsatte att gå upp och ner såklart, men jag minns att jag började känna mig mer hemma i London och sista terminen minns jag som en riktigt härlig tid. På något sätt kändes det också skönt att ha blottat mitt mående för er andra. Nu visste jag att ni visste vem jag var och hur jag ibland mådde, och att ni trots det fortsatte att umgås med mig. Kanske var det just det som fick mig att må bättre.

Bild av Nils Jensén

Bild av Nils Jensén

Simon Billemar
MANSKLIGT