Simon Billemar

Reportage: Elias - En av många unga som genomgår könskorrigering

46091572_193025934942342_6926778828123537408_n.jpg

Vi sätter oss i soffan i vardagsrummet hemma hos Elias i centrala Linköping. Han kom precis hem.

- Jag brukar alltid träna efter skolan, men vi kan prata en stund först, det är lugnt.

Elias Lindholm är 21 år och studerar första terminen på fysioterapeutprogrammet vid Linköpings Universitet. När jag ber honom berätta hur allt började blir det tyst en stund. Han tittar ut genom fönstret.

- Alltså... jag tycker inte det är jobbigt att prata om, men jag behöver fundera. Jag har nog förträngt en del. Det har varit nödvändigt för mig att hela tiden blicka framåt.

Under första året på gymnasiet förstod Elias att det var något som inte stämde. Han hade flera år av depression bakom sig. En känsla av att vara felplacerad och inte riktigt höra hemma. Han hade haft samtalskontakt inom barnpsykiatrin sedan nio års ålder, men förstod nu att det handlade om något annat. Något som inte skulle gå över med hjälp av samtalsterapi.

- Jag kände mig som en kille, men min kropp var en tjej. Jag hade känt så i flera år men inte kunnat sätta ord på det.

Könsdysfori - upplevelsen att ens könsidentitet inte stämmer överens med ens genetiska kön - har blivit vanligare bland unga senaste åren. Sedan 2013 har antalet remisser till Teamet för könsidentitetsutredningar vid Astrid Lindgrens sjukhus ökat från drygt 20 till närmare 200. En utveckling som sett liknande ut i stora delar av Europa.

- Varken mina föräldrar eller min samtalsterapeut hade heller kunnat sätta fingret på varför jag mådde dåligt. Jag gissar att det helt enkelt funnits för lite kunskap och förståelse för fenomenet fram till ganska nyligen.

Vi ringer upp Gunnar Kratz, professor och överläkare i plastikkirurgi vid universitetssjukhuset i Linköping. Gunnar har varit ansvarig för Elias process och följt honom sedan han kom till Linköping. Han är gärna med i samtalet.

- Först trodde vi ökningen berodde på att man tagit bort kravet på sterilisering för ändrad könstillhörighet, men sedan upptäckte vi att utvecklingen var liknande i flera andra länder som inte haft samma krav. Så, ja… vi vet inte riktigt. Jag tror helt enkelt det finns en annan förståelse för problemet idag. När jag började jobba med det här på 90-talet sågs könskorrigering som något konstigt. Idag är attityden helt annorlunda. Folk har förstått att det är på riktigt.

elias1.jpg

I början av 2014, när Elias var 16 år, kontaktade han så Barn- och ungdomspsykiatrin. Därifrån blev han remitterad till Astrid Lindgrens barnsjukhus för att göra en könsidentitetsutredning.

- Jag förstod att jag behövde göra något slags fysiskt ingrepp för att kunna må bra i min kropp. Min flickvän föreslog att testa manligt hormon, men jag tyckte det lät drastiskt. Jag tänkte att det skulle räcka med att operera brösten.

Processen blev längre än Elias hade räknat med. Först behövde han testa på att leva med manlig identitet, ta stopp-hormoner och testosteron ett antal månader, gå i terapisamtal. Först två år senare, 2016, blev det aktuellt med en första operation på US i Linköping.

- Det tog ett tag innan jag förstod att jag faktiskt höll på att göra en könskorrigering. Jag hade inte tänkt på det på det sättet. Jag ville bara ändra på vissa saker som fick mig att känna mig obekväm.

Idag har Elias två mindre operationer kvar innan han är helt färdig.
- Jag behöver inte ens göra det här sista om jag inte vill. Men när jag ändå har möjligheten kan jag lika gärna göra klart allt.

Även fast det dragit ut på tiden känner han sig nöjd med vården och den hjälp han fått.

- Kunskap inom området finns, men det snabbt ökade antalet remisser gick inte att förutse, så det är inte konstigt att det blir långa väntetider. Det tar dessutom lång tid att utbilda kompetent personal, inflikar Gunnar Kratz innan vi lägger på.

Elias ställer sig upp och säger att han strax är tillbaka. Han kommer tillbaka ombytt till träningskläder. Han sätter sig i soffan igen.

- Idag mår jag bra. Eller ja, både bra och dåligt, som vem som helst. Det finns fortfarande sorger kvar att jobba med, som till exempel att jag inte kan få egna barn, eller att mitt underliv inte ser idealiskt ut, men så länge jag känner mig hemma i min kropp är det saker jag kan leva med.

Simon Billemar

#5 Gustaf - Mitt sociala alter ego

gustaf.png

Jag hade en nära kompis under några år - Dennis. Vi var som bröder och umgicks nästan varje ledig stund. Efter ett tag tröttnade jag på vår relation. När han ville följa med mig hem efter skolan tyckte jag att det kändes jobbigt. Jag ville vara för mig själv. Det var som att hela mitt sociala energiförråd tog slut när sista lektionen ringde ut, och då hade jag ingen ork kvar till att umgås med någon. Inte ens med Dennis. Vi slutade att umgås. Jag antar att han kände av att jag inte ville längre.

Jag har nog alltid varit en introvert person. Jag tror jag omfamnade det ganska bra när jag var yngre. Jag umgicks inte i några stora gäng, men det var inget jag mådde dåligt över. Det var självvalt. Om jag behövde något socialt utbyte så hade jag min lillebror att prata med, och det räckte.

gustaf1.jpg

På gymnasiet blev jag tillsammans med en tjej. En väldigt social tjej. Hon hade många vänner och introducerade mig ofta för nya människor. Det kändes så naturligt och “korrekt” på något sätt. Hela hennes liv kändes så rikt och meningsfullt. Jag hade aldrig introducerat henne för några vänner, eftersom jag inte hade några. Det var som sagt inget jag hade mått dåligt över tidigare, men helt plötsligt kändes det konstigt och jag började ifrågasätta det.

Vem är jag, och varför har jag inga vänner?

Är jag konstig som gillar att vara ensam?

När förhållandet med den här tjejen tog slut blev ensamheten väldigt påtaglig. Visst, jag upplevde fortfarande att jag var en introvert person och att jag inte direkt mådde dåligt av att vara ensam, men på något sätt hade min flickvän övertygat mig om att ett socialt liv, med många vänner, var det rätta sättet att leva. Typ. Och när jag inte längre hade henne, eller hennes kompisar, att umgås med, kom jag på hur ensam jag egentligen var, och att det kanske var konstigt att vara så ensam.

gustaf2.jpg

Ganska snart efter att vi hade gjort slut var det nyårsafton. Jag satt med mina föräldrar och deras kompisar och åt mat. Jag såg mig omkring och slogs plötsligt av tanken; “Nyår - det är en högtid när man ska vara med sina vänner, och här sitter jag med mina föräldrar. De måste tycka att jag är jättekonstig”. Jag fick panik. Jag reste mig upp och sa att jag hade bråttom för jag skulle till en kompis på fest, och gick därifrån. Jag ljög såklart. Jag hade ingen att gå till. Men jag ville inte sitta kvar där och framstå som att jag inte hade några andra att umgås med.

Jag testade att ringa några gamla klasskamrater men jag vet inte.. det kändes som att de inte var så peppade på att bjuda hem mig. De måste väl ha undrat varför jag helt plötsligt ville umgås. Jag hade ju inte varit intresserad tidigare. Till slut fick jag ändå tag på en klasskompis som också var ensam och som ville ses. När jag kom hem till honom bad jag honom ta en bild på oss och lägga ut på Facebook så det skulle se ut som att vi var på fest.

gustaf2.png

De här tankarna, som hade kommit från ingenstans, om att det skulle vara konstigt att inte ha så mycket vänner började plåga mig på riktigt, och efter det här nyåret bestämde jag mig för att “ta tag i mitt liv”. Jag ville inte längre vara den där konstiga, tillbakadragna typen som inte hade några vänner. Jag ville bli den sociala, drivna killen. Han som var framåt och hade många vänner. Han som verkade omtyckt och uppskattad av.. människor i allmänhet. Av samhället typ. Det var inte längre bara min gamla flickvän som spökade i bakhuvudet, utan nu såg jag tecken överallt som tydligt visade att den extroverta typen var den som var lycklig. Den som blev favoriserad av samhället.

Jag skaffade jobb som gyminstruktör på ett gym där jag bland annat skulle få stå i receptionen och därför bli tvungen att möta mycket människor och vara social. Jag började prata med människor. Med alla. Jag började till och med kolla på Youtube-videos som visade hur man fick mer karisma och utstrålning. Jag lärde mig att spela en roll - en roll som jag gick in i i varje socialt sammanhang - och jag märkte att det gav resultat. Jag fick fler vänner och tjejerna verkade tycka att jag var charmig. Det blev lätt att träffa nya människor på gymmet och jag började dejta.


gustaf3.jpg

Nu vill jag inte fortsätta prata om det här som att det är något som “var förr” och som "inte handlar om mig längre eftersom jag blivit så trygg i mig själv" och sånt, för det är inte sant. Jag går fortfarande runt i den här rollen när jag träffar människor. Och jag har, även om jag känner att det givit mig ganska mycket i socialt utbyte, aldrig riktigt känt mig bekväm i rollen. Jag upplever att den gör mig väldigt trött. Jag tror att det beror på att jag aldrig riktigt slappnar av, utan fokuserar så oerhört mycket på hur jag uppfattas av andra, all energi går till det liksom - "hur sa jag det där nu?", "hur uppfattar hon mig om jag gör så här?" - och då blir jag väldigt trött efteråt.

Även om det aldrig känts som jag, liksom, när jag är i rollen, har jag ändå fortsatt eftersom jag vill vara som “alla andra”. Jag vet att det är en skev föreställning men jag har ändå svårt att släppa rollen. Den har blivit som min sköld och trygghet i sociala situationer. Mitt offentliga alter ego kanske man kan säga.

Tja, jag vet inte riktigt var jag ville komma med den här berättelsen. Men jag kände att jag ville berätta den. Jag vet att det är många människor där ute som har ångest för sociala situationer. Till dig vill jag säga: Du är inte ensam. Vi är så många som går runt och kämpar med att passa in och vara "normala", kanske till och med de allra flesta av oss. Jag kämpar själv med det varje dag, som sagt. Det är nog helt normalt.

IMG_8392.JPG

Under Kevlaret har intervjuat Gustaf Rindestål.

TEXT
Simon Billemar

#3 Robin och Kim - Rädslan för att inte passa in

boy_anxiety.jpg

Robin berättar:

Vi gick på högstadiet och var nog.. 14 år. Kim var den där typiska sport-killen, och en av mina absolut bästa vänner. Han spelade fotboll och innebandy, som var de största sporterna i Motala där vi bodde. Jag höll inte på med någon sport, men hängde med Kim nästan jämt ändå. Det hade vi gjort ända sen lågstadiet.

Vi var ett stort gäng som brukade hålla ihop. Det var både killar och tjejer, men heteronormativt liksom. Killarna skulle vara på ett sätt och tjejerna skulle vara på ett sätt. De flesta höll på med någon sport, precis som Kim, och den grabbiga jargongen var absolut utbredd. Speciellt bland oss killar.

Kim1.jpg

En eftermiddag satt vi hemma hos Kim, på hans rum, och pratade. Det var bara han och jag. Vi pratade först ganska allmänt, så där som vi brukade, om fotboll och skolan och sånt. Men efter ett tag började han komma in på att han mådde dåligt. Han berättade att han "kände på sig att det var någonting med honom." Jag frågade vad han menade. Han sa att det kändes som att hans sexualitet höll på att förändras. Vi hade aldrig pratat om våra sexualiteter innan, så jag blev ganska ställd, men ville höra mer.

Kim berättade att han fortfarande kände sig attraherad av tjejer, men att han också hade börjat känna viss attraktion till sina killkompisar. Det gjorde honom orolig. Han hade ännu inte testat något sexuellt med en kille, men kände på något sätt på sig att han var homosexuell. Eller kanske bisexuell. Han berättade att det var något som fick honom att må dåligt, och att han nästan kunde få panik över att komma på att han var homosexuell.

Det här var alltså mitt under högstadieperioden. Mitt i puberteten. Vi var båda som sagt del av den där typiska grabb-jargongen som fanns då, och kanske särskilt Kim som större delen av sin fritid befann sig i omklädningsrum och sporthallar. Så fort en kille var för närgången eller klädde sig lite annorlunda var det alltid någon som skrek typ: “Fan är du BÖG?”. Ibland var det jag som skrek. Ibland var det Kim. Vi var alla en del av det.

kim4.jpg

Kim fortsatte berätta att han kände sig förvirrad och vilsen i sin identitet. Han visste inte längre vem han var, och han var orolig att han skulle bli någon som han inte ville bli. Han var orolig för att inte passa in. Och som homosexuell var han övertygad om att han inte skulle passa in i sin dåvarande situation - i killgänget, i fotbollslaget, i innebandylaget. Och det här var fyra år innan jag själv kom ut som homosexuell, och långt innan jag ens hade funderat över min sexualitet, så jag kände inte att jag heller kunde vara det där naturliga stödet för honom.

Jag förstod inte riktigt hur jobbigt det var för Kim. När mina föräldrar ringde och sa att maten var klar, sa jag till honom att jag snart skulle komma tillbaka och åkte sen hem för att äta. När jag kom tillbaka efter ungefär en timme satt Kim på sin säng med ett rakblad i handen och blod som rann nedför hans vänstra handled.


kim2.jpg

Han hade skurit några lodräta snitt längs hela underarmen. Det blödde mycket. Jag fick panik och sprang direkt dit och tryckte kudden mot såren. Jag sa åt honom att fortsätta trycka medan jag sprang och hämtade plåster och annat jag kunde hitta som kunde vara till någon hjälp. Jag kom tillbaka och började plåstra om honom. Som tur var hade han missat de stora artärerna så det var ganska ytliga sår. Det slutade ganska snabbt att blöda.

När allt hade lugnat ner sig satte jag mig bredvid honom och bröt ihop totalt. Jag började gråta. Jag visste inte vad jag skulle göra. En av mina bästa vänner hade precis försökt ta sitt liv och jag hade inte kunnat göra någonting åt det. Vad kunde jag göra för att hjälpa honom? Vad skulle jag säga till någon som precis skurit upp sina handleder?

Kim själv satt helt tyst. Nästan apatisk. Han verkade skämmas. Det blev att vi bara satt och tittade rakt ut i luften, ibland möttes våra blickar, men vi sa ingenting till varandra. Vad kunde vi säga?

Efter en stund kom hans föräldrar hem och jag var tvungen att berätta för dem att Kim inte mådde så bra. De såg ganska snabbt hans underarm och förstod vad som hade hänt. De började gråta alla tre - Kim, hans mamma och hans pappa - och jag kände att jag borde åka hem. Det var en märklig situation.


kim3.jpg

Kim berättade inte för sina föräldrar om varför han skurit sig. Han berättade inte för dem att han mådde dåligt på grund av sin sexualitet.

Kim gick till kuratorn ett par gånger, men det var allt. Han slutade ganska snabbt. Jag upplevde att hela den här händelsen sopades under mattan och rann ut i sanden liksom. Kim ville inte prata om det, och han pratade aldrig mer om sin sexuella läggning. I alla fall inte med mig. Han kom heller aldrig ut som varken homosexuell eller bisexuell. Men vad vet jag, det kanske bara var en fas för honom. Jag vet i alla fall att jag idag, när jag själv känner mig trygg i min sexualitet, hade kunnat vara ett annat stöd för honom.

Under Kevlaret har intervjuat Robin Nordh. Kim heter egentligen något annat.

TEXT
Simon Billemar

boys_berättelser.jpg

#2 Hassan - Jag visste inte att män fick gråta

Simon kompis.jpg

Jag hade bara killkompisar i Iran. Vi fick inte umgås med tjejer för våra föräldrar var rädda att vi skulle bli kära i dem. Vi gick i olika skolor och handlade i olika butiker. Allt var uppdelat. Det var tråkigt för jag trivdes inte i killgängen.

Hassan kom till Sverige den 27 augusti 2015. Han var då 14 år och hade växt upp med sina föräldrar, sin bror och sin syster i Iran och Afghanistan.

Även fast det var ungefär samma killjargonger i Iran som här i Sverige så var det ett tuffare klimat. Vi pratade om fotboll och tjejer och sånt, men det var mer våldsamt och hotfullt, liksom. Jag kunde ofta dras in i situationer som jag inte ville vara med i.

Vi fick lära oss att inte visa oss svaga för varandra. Vi killar, alltså. Även om det var ett tufft socialt klimat i Iran grät jag aldrig. Det skulle jag inte våga. Min pappa intalade mig ända från barnsben att jag inte fick gråta. “Du är man och män gråter inte", "Män visar sig inte sårbara, det gör bara tjejer.” Sånt kunde han säga. Och det var inte direkt någonting jag funderade över. Jag förstod att det var så det funkade.

Hassan1.jpg

De första dagarna i Sverige bodde Hassan i Sala, men har sedan september 2015 bott på ett gruppboende i Vadstena tillsammans med andra ensamkommande ungdomar.

När jag kom till Sverige förstod jag snabbt att det inte var samma hårda attityd här. Killarna här verkade ganska vana vid att visa sina känslor. I alla fall om jag jämförde med killarna hemma i Iran. 

Det var speciellt en händelse som blev väldigt viktig för mig. Det här hände när jag fortfarande var ny i Sverige. 

Jag satt i samtal med min kontaktperson på boendet som frågade mig hur läget var. Jag var ledsen. Jag hade tänkt på min familj hemma i Iran. Jag saknade dem och kände mig fruktansvärt ensam. Men jag sa att allt var bra. Att det inte var några problem med mig. Jag tänkte att jag var bra på att hålla masken.

Efter samtalet tog min kontaktperson med mig in på mitt rum för att prata ostört. Han sa: “Hassan, jag ser att du inte mår bra.” Jag svarade att jag inte förstod vad han menade. Men han fortsatte: “Jag förstår att det är svårt för dig att berätta, men om du vill kan du se mig som din storebror. Du kan berätta allt för mig.” 

Han berättade för mig att han också kom från en kultur där man inte visade känslor och att han därför inte heller hade gjort det större delen av sitt liv. Han berättade att han bestämt sig för att ändra på sig när han träffade sin fru och fick barn. Det hade gått upp för honom att det inte fanns någon mening med att gömma sina känslor, och att han var trött på att ljuga för sig själv om hur han mådde. Under tiden han berättade detta för mig började han gråta.

Jag blev ganska omskakad. En vuxen man, med fru och barn, satt där mitt emot mig och grät. Jag hade aldrig varit med om det tidigare. Helt plötsligt kände jag att jag själv satt och grät. Och det kändes bra. För första gången i mitt liv satt jag och grät tillsammans med en annan man. Det var så häftigt. Fantastiskt.

Den här kontaktpersonen är fortfarande idag en viktig förebild för mig. Han fick mig att inse att man inte ska låtsas vara något man inte är.

IMG_1599_tone.jpg

hassan3.jpg

Jag märker inte direkt av någon machoattityd här i Sverige. Det känns som att de flesta människorna här är sig själva. Allt känns mer fritt liksom. Killar och tjejer umgås med varandra. Och det är bra för mig, för jag älskar att umgås med tjejer.

Killar kan vara tillsammans med killar, och det är inte något konstigt med det. Det tog nog ungefär ett år för mig att ändra min inställning till homosexuella, och nu kan jag inte förstå varför man skulle tänka på något annat sätt. Många på skolan är homosexuella till exempel, men ingen bryr sig.


Har du någon kontakt med dina föräldrar idag?

- Ja, vi skypar varje vecka.

Skulle du kunna gråta inför din pappa i Skype idag?

- Nej.

Jag känner fortfarande att det är svårt att visa mina känslor, tyvärr. Och det sitter fortfarande kvar i mig att “män ska inte gråta”. Det sitter djupt. Jag upplever också att den mansrollen fortsätter gå i arv, inte bara genom föräldrar, utan genom andra kompisar som blir uppfostrade på samma sätt och även genom film och media där samma mansideal visas upp. Det är synd.

Simon kompis.jpg

Under Kevlaret har intervjuat Hassan Jalili.

TEXT
Simon Billemar

#1 Nils - Min depression är som en mobbare

Simon:

Jag och Nils hoppade runt på köksgolvet som var tömt på möbler. Det var typ mars och vi skulle ha fest hemma i vår marklägenhet på Stanton Road i Wimbledon för att fira att andra terminen äntligen var över. Vi hade precis upptäckt det fantastiska med att dricka stora mängder alkohol samtidigt som vi lyssnade på 90-talsklassiker vi mindes från våra lågstadie-discon. Det gav oss någon slags nostalgisk kick som fick oss på väldigt bra humör. Vi skrattade, dansade och kände oss otroligt levande medan Blue (Da Ba Dee) med Eiffel 65 dånade ur högtalarna. (OBS. Möjlig efterkonstruktion, men ungefär så..)

Nils var min bästa vän under tiden i London och vi hade alltid roligt tillsammans. Så även den här kvällen. Gästerna började droppa in och festen kom snart igång på riktigt. Matbordet blev till beer pong-bord, bakgården blev en smoking area, Elinors sovrum blev hångelrum och köksgolvet fortsatte leverera som dansgolv. Om man föreställer sig en stökig lägenhetsfest med studenter, så såg det ut ungefär så. Vid något tillfälle stod jag, Nils och ett par andra på bakgården och rökte och diskuterade om vi skulle åka hem till våra respektive hemländer över påsken eller inte. Varken jag eller Nils var särskilt sugna på att lämna Wimbledon eller kollektivet - vi hade det ju så bra.

När klockan var typ elva och jag precis höll på att avsluta en dramatisk omgång beer pong med några klasskompisar kom Elinor, en tjej vi bodde med, fram till mig och frågade om jag visste var Nils var. Jag hade inte sett till honom på ett tag så vi bestämde oss för att gå ett varv i lägenheten för att se efter. Det var ingen på toaletten och han var inte på bakgården och rökte. Dörren till hans rum var stängd, vilket den inte brukade vara så vi knackade på och gick in. Där satt Nils gråtandes på golvet bredvid sängen med ett skärp som snara runt halsen.


Bild1.jpg

Nils berättar:

Det här var någonting som ofta hände under den här tiden. Jag har lidit av depression sen jag var ungefär 15 år och jag har upplevt att det blir värre under perioder som är fyllda av känslor och intryck - som tiden i London minst sagt var. Jag kunde verkligen gå från absoluta toppen till absoluta botten inom loppet av några minuter.

Även om jag inte minns exakt vad som hände just den här kvällen känner jag mig själv så pass bra att jag vet ungefär hur det funkar. När jag upplever att jag är lycklig - som på den här festen till exempel - börjar jag tänka att jag inte förtjänar det. Jag befinner mig så långt ifrån mitt känslomässiga normaltillstånd att det känns onaturligt och fel. Jag tänker för mig själv att allt bara är en lögn, och att jag snart kommer börja dala ner till mitt normaltillstånd som ligger på ungefär 25 % av den nivån jag befinner mig på där och då. De här tankarna förstärks av alkoholen, och en nedåtgående spiral börjar ganska snabbt ta fart.

Jag minns att jag kollade mig omkring på dansgolvet och tänkte att alla andra var så himla lyckliga människor, men att jag inte var en av dem. Jag började nedvärdera mig själv. Kränka mig själv mentalt med tankar som handlade om att jag inte var värd att vara bland er andra. Jag drog mig undan och gick in på mitt rum.


Jag kan jämföra min depression med en mobbare. Som en person som, kanske helt utan anledning, vill trycka ner en annan person till absoluta botten. Precis så fungerar depressionen. Den vill trycka ner mig till varje pris. Som ett monster i mitt huvud som matar mig med negativa tankar för att jag ska må så dåligt som möjligt. Monstret bygger upp en slags mur där de negativa tankarna styr, och där de positiva tankarna inte har någon chans att ta sig över.

Monstret börjar övertala mig att jag inte gjort mig förtjänt av att umgås med personerna i min omgivning, och att de umgås med mig bara för att de tycker synd om mig. Det övertalar mig att jag inte ska må bra. Att jag inte ska vara lycklig. Mitt normaltillstånd är att befinna mig på botten, så det är där jag borde vara. Monstret ger alla de här negativa tankarna så mycket energi och makt att det är lönlöst att kämpa emot. Det är lättare att bara acceptera dem.

Bild2.jpg

Det enda som kan ge mig någon typ av hopp när jag mår såhär är tanken på att avsluta allting. Jag kan nästan bli exalterad av att gå in och kolla statistik över de mest effektiva självmordsmetoderna. Och de tankarna ledde väl till att jag till slut satt där på golvet med ett skärp runt halsen. Jag vet inte om jag hade vågat försöka men när jag är där nere brukar jag tänka att “om jag bara kan må såhär dåligt några minuter till så skulle jag faktiskt kunna genomföra det här”. Men som tur är har det aldrig hunnit hända.


När ni kom in på rummet kändes det mest jobbigt. Och skamfyllt. Jag grät för att jag skämdes så mycket. Jag minns att jag fick dåligt samvete för att jag inte ville att ni skulle känna er tvungna att stå där och se ledsna ut för min skull. Jag tänkte också att “vilken jävla otur ni har som råkat flytta in i samma kollektiv som mig”. Jag kände mig som en riktig dramaqueen. Och jag som inte ens gillar uppmärksamhet..

Det enda som kan hjälpa mig när jag mått sådär dåligt är antingen att sova eller prata med någon. Jag minns att Elinor stannade kvar på rummet och pratade med mig just den där kvällen. Om jag ska kunna prata med någon måste det vara någon jag känner mig helt trygg med, och någon jag känner verkligen bryr sig och vill lyssna. Elinor var en sådan person. Jag är så jävla glad att jag hade henne just då. Och jag vill tillägga - du var också en sån person för mig, men jag minns att jag tänkte att jag inte ville förstöra din kväll. Du hade sett fram emot den där festen så mycket. Så ja, det kändes liksom bara mer naturligt att prata med Elinor. Vi satt på mitt rum och pratade, kramades och lyssnade på Kent i över en timme, innan jag somnade. Trots omständigheterna blev det en fin stund som jag kommer minnas för resten av mitt liv.


Simon:

Jag insåg efter den här festen hur svårt det kan vara att se när en annan människa mår riktigt jävla dåligt. Jag umgicks med Nils varje dag - vi bodde ihop liksom - och vi hade allt som oftast väldigt roligt och jag upplevde honom som en glad kille som alla gillade. Det kom som en rejäl chock för mig när jag förstod hur dåligt han mådde.

Jag insåg också i och med detta hur viktigt det är att prata med varandra. Om allt. Även ens närmsta kompisar, som man tror man vet allt om, kan sitta på mörka hemligheter.


Nils berättar vidare:

Dagen efter vaknade jag med låg sinnesstämning. Det gör jag oftast efter en sådan dipp. Särskilt om man är lite bakfull också. Ångesten får en att börja tänka över sitt liv och vad man håller på med. Jag minns att jag började fundera på om jag skulle avsluta studierna i London och åka hem till Lund igen. Jag var rädd att jag inte skulle klara av att vara kvar. Jag var rädd att jag förstörde för er andra.

Jag bestämde mig för att åka hem över lovet och när jag sedan kom tillbaka började jag faktiskt må bättre. Det fortsatte att gå upp och ner såklart, men jag minns att jag började känna mig mer hemma i London och sista terminen minns jag som en riktigt härlig tid. På något sätt kändes det också skönt att ha blottat mitt mående för er andra. Nu visste jag att ni visste vem jag var och hur jag ibland mådde, och att ni trots det fortsatte att umgås med mig. Kanske var det just det som fick mig att må bättre.

Bild av Nils Jensén

Bild av Nils Jensén

Under Kevlaret har intervjuat Nils Jensén

TEXT
Simon Billemar