homosexualitet

#3 Robin och Kim - Rädslan för att inte passa in

boy_anxiety.jpg

Robin berättar:

Vi gick på högstadiet och var nog.. 14 år. Kim var den där typiska sport-killen, och en av mina absolut bästa vänner. Han spelade fotboll och innebandy, som var de största sporterna i Motala där vi bodde. Jag höll inte på med någon sport, men hängde med Kim nästan jämt ändå. Det hade vi gjort ända sen lågstadiet.

Vi var ett stort gäng som brukade hålla ihop. Det var både killar och tjejer, men heteronormativt liksom. Killarna skulle vara på ett sätt och tjejerna skulle vara på ett sätt. De flesta höll på med någon sport, precis som Kim, och den grabbiga jargongen var absolut utbredd. Speciellt bland oss killar.

Kim1.jpg

En eftermiddag satt vi hemma hos Kim, på hans rum, och pratade. Det var bara han och jag. Vi pratade först ganska allmänt, så där som vi brukade, om fotboll och skolan och sånt. Men efter ett tag började han komma in på att han mådde dåligt. Han berättade att han "kände på sig att det var någonting med honom." Jag frågade vad han menade. Han sa att det kändes som att hans sexualitet höll på att förändras. Vi hade aldrig pratat om våra sexualiteter innan, så jag blev ganska ställd, men ville höra mer.

Kim berättade att han fortfarande kände sig attraherad av tjejer, men att han också hade börjat känna viss attraktion till sina killkompisar. Det gjorde honom orolig. Han hade ännu inte testat något sexuellt med en kille, men kände på något sätt på sig att han var homosexuell. Eller kanske bisexuell. Han berättade att det var något som fick honom att må dåligt, och att han nästan kunde få panik över att komma på att han var homosexuell.

Det här var alltså mitt under högstadieperioden. Mitt i puberteten. Vi var båda som sagt del av den där typiska grabb-jargongen som fanns då, och kanske särskilt Kim som större delen av sin fritid befann sig i omklädningsrum och sporthallar. Så fort en kille var för närgången eller klädde sig lite annorlunda var det alltid någon som skrek typ: “Fan är du BÖG?”. Ibland var det jag som skrek. Ibland var det Kim. Vi var alla en del av det.

kim4.jpg

Kim fortsatte berätta att han kände sig förvirrad och vilsen i sin identitet. Han visste inte längre vem han var, och han var orolig att han skulle bli någon som han inte ville bli. Han var orolig för att inte passa in. Och som homosexuell var han övertygad om att han inte skulle passa in i sin dåvarande situation - i killgänget, i fotbollslaget, i innebandylaget. Och det här var fyra år innan jag själv kom ut som homosexuell, och långt innan jag ens hade funderat över min sexualitet, så jag kände inte att jag heller kunde vara det där naturliga stödet för honom.

Jag förstod inte riktigt hur jobbigt det var för Kim. När mina föräldrar ringde och sa att maten var klar, sa jag till honom att jag snart skulle komma tillbaka och åkte sen hem för att äta. När jag kom tillbaka efter ungefär en timme satt Kim på sin säng med ett rakblad i handen och blod som rann nedför hans vänstra handled.


kim2.jpg

Han hade skurit några lodräta snitt längs hela underarmen. Det blödde mycket. Jag fick panik och sprang direkt dit och tryckte kudden mot såren. Jag sa åt honom att fortsätta trycka medan jag sprang och hämtade plåster och annat jag kunde hitta som kunde vara till någon hjälp. Jag kom tillbaka och började plåstra om honom. Som tur var hade han missat de stora artärerna så det var ganska ytliga sår. Det slutade ganska snabbt att blöda.

När allt hade lugnat ner sig satte jag mig bredvid honom och bröt ihop totalt. Jag började gråta. Jag visste inte vad jag skulle göra. En av mina bästa vänner hade precis försökt ta sitt liv och jag hade inte kunnat göra någonting åt det. Vad kunde jag göra för att hjälpa honom? Vad skulle jag säga till någon som precis skurit upp sina handleder?

Kim själv satt helt tyst. Nästan apatisk. Han verkade skämmas. Det blev att vi bara satt och tittade rakt ut i luften, ibland möttes våra blickar, men vi sa ingenting till varandra. Vad kunde vi säga?

Efter en stund kom hans föräldrar hem och jag var tvungen att berätta för dem att Kim inte mådde så bra. De såg ganska snabbt hans underarm och förstod vad som hade hänt. De började gråta alla tre - Kim, hans mamma och hans pappa - och jag kände att jag borde åka hem. Det var en märklig situation.


kim3.jpg

Kim berättade inte för sina föräldrar om varför han skurit sig. Han berättade inte för dem att han mådde dåligt på grund av sin sexualitet.

Kim gick till kuratorn ett par gånger, men det var allt. Han slutade ganska snabbt. Jag upplevde att hela den här händelsen sopades under mattan och rann ut i sanden liksom. Kim ville inte prata om det, och han pratade aldrig mer om sin sexuella läggning. I alla fall inte med mig. Han kom heller aldrig ut som varken homosexuell eller bisexuell. Men vad vet jag, det kanske bara var en fas för honom. Jag vet i alla fall att jag idag, när jag själv känner mig trygg i min sexualitet, hade kunnat vara ett annat stöd för honom.

Under Kevlaret har intervjuat Robin Nordh. Kim heter egentligen något annat.

TEXT
Simon Billemar

boys_berättelser.jpg