motala

#3 Robin och Kim - Rädslan för att inte passa in

boy_anxiety.jpg

Robin berättar:

Vi gick på högstadiet och var nog.. 14 år. Kim var den där typiska sport-killen, och en av mina absolut bästa vänner. Han spelade fotboll och innebandy, som var de största sporterna i Motala där vi bodde. Jag höll inte på med någon sport, men hängde med Kim nästan jämt ändå. Det hade vi gjort ända sen lågstadiet.

Vi var ett stort gäng som brukade hålla ihop. Det var både killar och tjejer, men heteronormativt liksom. Killarna skulle vara på ett sätt och tjejerna skulle vara på ett sätt. De flesta höll på med någon sport, precis som Kim, och den grabbiga jargongen var absolut utbredd. Speciellt bland oss killar.

Kim1.jpg

En eftermiddag satt vi hemma hos Kim, på hans rum, och pratade. Det var bara han och jag. Vi pratade först ganska allmänt, så där som vi brukade, om fotboll och skolan och sånt. Men efter ett tag började han komma in på att han mådde dåligt. Han berättade att han "kände på sig att det var någonting med honom." Jag frågade vad han menade. Han sa att det kändes som att hans sexualitet höll på att förändras. Vi hade aldrig pratat om våra sexualiteter innan, så jag blev ganska ställd, men ville höra mer.

Kim berättade att han fortfarande kände sig attraherad av tjejer, men att han också hade börjat känna viss attraktion till sina killkompisar. Det gjorde honom orolig. Han hade ännu inte testat något sexuellt med en kille, men kände på något sätt på sig att han var homosexuell. Eller kanske bisexuell. Han berättade att det var något som fick honom att må dåligt, och att han nästan kunde få panik över att komma på att han var homosexuell.

Det här var alltså mitt under högstadieperioden. Mitt i puberteten. Vi var båda som sagt del av den där typiska grabb-jargongen som fanns då, och kanske särskilt Kim som större delen av sin fritid befann sig i omklädningsrum och sporthallar. Så fort en kille var för närgången eller klädde sig lite annorlunda var det alltid någon som skrek typ: “Fan är du BÖG?”. Ibland var det jag som skrek. Ibland var det Kim. Vi var alla en del av det.

kim4.jpg

Kim fortsatte berätta att han kände sig förvirrad och vilsen i sin identitet. Han visste inte längre vem han var, och han var orolig att han skulle bli någon som han inte ville bli. Han var orolig för att inte passa in. Och som homosexuell var han övertygad om att han inte skulle passa in i sin dåvarande situation - i killgänget, i fotbollslaget, i innebandylaget. Och det här var fyra år innan jag själv kom ut som homosexuell, och långt innan jag ens hade funderat över min sexualitet, så jag kände inte att jag heller kunde vara det där naturliga stödet för honom.

Jag förstod inte riktigt hur jobbigt det var för Kim. När mina föräldrar ringde och sa att maten var klar, sa jag till honom att jag snart skulle komma tillbaka och åkte sen hem för att äta. När jag kom tillbaka efter ungefär en timme satt Kim på sin säng med ett rakblad i handen och blod som rann nedför hans vänstra handled.


kim2.jpg

Han hade skurit några lodräta snitt längs hela underarmen. Det blödde mycket. Jag fick panik och sprang direkt dit och tryckte kudden mot såren. Jag sa åt honom att fortsätta trycka medan jag sprang och hämtade plåster och annat jag kunde hitta som kunde vara till någon hjälp. Jag kom tillbaka och började plåstra om honom. Som tur var hade han missat de stora artärerna så det var ganska ytliga sår. Det slutade ganska snabbt att blöda.

När allt hade lugnat ner sig satte jag mig bredvid honom och bröt ihop totalt. Jag började gråta. Jag visste inte vad jag skulle göra. En av mina bästa vänner hade precis försökt ta sitt liv och jag hade inte kunnat göra någonting åt det. Vad kunde jag göra för att hjälpa honom? Vad skulle jag säga till någon som precis skurit upp sina handleder?

Kim själv satt helt tyst. Nästan apatisk. Han verkade skämmas. Det blev att vi bara satt och tittade rakt ut i luften, ibland möttes våra blickar, men vi sa ingenting till varandra. Vad kunde vi säga?

Efter en stund kom hans föräldrar hem och jag var tvungen att berätta för dem att Kim inte mådde så bra. De såg ganska snabbt hans underarm och förstod vad som hade hänt. De började gråta alla tre - Kim, hans mamma och hans pappa - och jag kände att jag borde åka hem. Det var en märklig situation.


kim3.jpg

Kim berättade inte för sina föräldrar om varför han skurit sig. Han berättade inte för dem att han mådde dåligt på grund av sin sexualitet.

Kim gick till kuratorn ett par gånger, men det var allt. Han slutade ganska snabbt. Jag upplevde att hela den här händelsen sopades under mattan och rann ut i sanden liksom. Kim ville inte prata om det, och han pratade aldrig mer om sin sexuella läggning. I alla fall inte med mig. Han kom heller aldrig ut som varken homosexuell eller bisexuell. Men vad vet jag, det kanske bara var en fas för honom. Jag vet i alla fall att jag idag, när jag själv känner mig trygg i min sexualitet, hade kunnat vara ett annat stöd för honom.

Under Kevlaret har intervjuat Robin Nordh. Kim heter egentligen något annat.

TEXT
Simon Billemar

boys_berättelser.jpg

#2 Hassan - Jag visste inte att män fick gråta

Simon kompis.jpg

Jag hade bara killkompisar i Iran. Vi fick inte umgås med tjejer för våra föräldrar var rädda att vi skulle bli kära i dem. Vi gick i olika skolor och handlade i olika butiker. Allt var uppdelat. Det var tråkigt för jag trivdes inte i killgängen.

Hassan kom till Sverige den 27 augusti 2015. Han var då 14 år och hade växt upp med sina föräldrar, sin bror och sin syster i Iran och Afghanistan.

Även fast det var ungefär samma killjargonger i Iran som här i Sverige så var det ett tuffare klimat. Vi pratade om fotboll och tjejer och sånt, men det var mer våldsamt och hotfullt, liksom. Jag kunde ofta dras in i situationer som jag inte ville vara med i.

Vi fick lära oss att inte visa oss svaga för varandra. Vi killar, alltså. Även om det var ett tufft socialt klimat i Iran grät jag aldrig. Det skulle jag inte våga. Min pappa intalade mig ända från barnsben att jag inte fick gråta. “Du är man och män gråter inte", "Män visar sig inte sårbara, det gör bara tjejer.” Sånt kunde han säga. Och det var inte direkt någonting jag funderade över. Jag förstod att det var så det funkade.

Hassan1.jpg

De första dagarna i Sverige bodde Hassan i Sala, men har sedan september 2015 bott på ett gruppboende i Vadstena tillsammans med andra ensamkommande ungdomar.

När jag kom till Sverige förstod jag snabbt att det inte var samma hårda attityd här. Killarna här verkade ganska vana vid att visa sina känslor. I alla fall om jag jämförde med killarna hemma i Iran. 

Det var speciellt en händelse som blev väldigt viktig för mig. Det här hände när jag fortfarande var ny i Sverige. 

Jag satt i samtal med min kontaktperson på boendet som frågade mig hur läget var. Jag var ledsen. Jag hade tänkt på min familj hemma i Iran. Jag saknade dem och kände mig fruktansvärt ensam. Men jag sa att allt var bra. Att det inte var några problem med mig. Jag tänkte att jag var bra på att hålla masken.

Efter samtalet tog min kontaktperson med mig in på mitt rum för att prata ostört. Han sa: “Hassan, jag ser att du inte mår bra.” Jag svarade att jag inte förstod vad han menade. Men han fortsatte: “Jag förstår att det är svårt för dig att berätta, men om du vill kan du se mig som din storebror. Du kan berätta allt för mig.” 

Han berättade för mig att han också kom från en kultur där man inte visade känslor och att han därför inte heller hade gjort det större delen av sitt liv. Han berättade att han bestämt sig för att ändra på sig när han träffade sin fru och fick barn. Det hade gått upp för honom att det inte fanns någon mening med att gömma sina känslor, och att han var trött på att ljuga för sig själv om hur han mådde. Under tiden han berättade detta för mig började han gråta.

Jag blev ganska omskakad. En vuxen man, med fru och barn, satt där mitt emot mig och grät. Jag hade aldrig varit med om det tidigare. Helt plötsligt kände jag att jag själv satt och grät. Och det kändes bra. För första gången i mitt liv satt jag och grät tillsammans med en annan man. Det var så häftigt. Fantastiskt.

Den här kontaktpersonen är fortfarande idag en viktig förebild för mig. Han fick mig att inse att man inte ska låtsas vara något man inte är.

IMG_1599_tone.jpg

hassan3.jpg

Jag märker inte direkt av någon machoattityd här i Sverige. Det känns som att de flesta människorna här är sig själva. Allt känns mer fritt liksom. Killar och tjejer umgås med varandra. Och det är bra för mig, för jag älskar att umgås med tjejer.

Killar kan vara tillsammans med killar, och det är inte något konstigt med det. Det tog nog ungefär ett år för mig att ändra min inställning till homosexuella, och nu kan jag inte förstå varför man skulle tänka på något annat sätt. Många på skolan är homosexuella till exempel, men ingen bryr sig.


Har du någon kontakt med dina föräldrar idag?

- Ja, vi skypar varje vecka.

Skulle du kunna gråta inför din pappa i Skype idag?

- Nej.

Jag känner fortfarande att det är svårt att visa mina känslor, tyvärr. Och det sitter fortfarande kvar i mig att “män ska inte gråta”. Det sitter djupt. Jag upplever också att den mansrollen fortsätter gå i arv, inte bara genom föräldrar, utan genom andra kompisar som blir uppfostrade på samma sätt och även genom film och media där samma mansideal visas upp. Det är synd.

Simon kompis.jpg

Under Kevlaret har intervjuat Hassan Jalili.

TEXT
Simon Billemar