"Vill bara få va mig själv"

Annesofie "Annso" Blixt

En eldsjäl som kämpar stenhårt för barn och ungdomars välmående. Grundade 2012 föreningen Tilia, en förening som fungerar som en stor stöttepelare för barn och ungdomar. Föreläsare, Årets medmänniska 2014 i Svenska Hjältar (Aftonbladet & TV4), blev 2016 Change Leader för Reach for Change, volontärarbetare, driver genom Tilia en podcast, jobbar ständigt med att driva sin förening framåt med nya projekt, och hon gör sååå mycket mer. Listan med meriter är fantastisk lång. Men framförallt så är Annsofie, eller ”Annso” som hon ofta kallas, en person med ett oerhört stort hjärta.

-Kort om annso-

Ålder:
32

Bor:
I en förort i Stockholm.

Aktiv med:
Främst min organisation Tilia.

Fritidsintressen:
Läsa, helst andras berättelse och tankar om livet.

Bok, film eller musiktips:
Läser just nu "Det liv du kan rädda" av Peter Singer, alla borde läsa den!

När känner du ren och skär lycka?
Tillsammans med mina syskonbarn eller jag hänger med mina ungdomar på Tilia, främst de små ögonblicken som blir stor när jag ser att förändring sker.

Framtidsplaner:
Mina mål just nu handlar om att få fler anställda till Tilia så att vi kan hjälpa alla dem vi inte har resurser för i dagsläget. Jag vill också engagera mig mer för barn i andra länder, så det kommer jag hitta ett sätt för! Privat jobbar jag för att kunna köpa en liten stuga på landet.


"Vill bara få va mig själv"

”Jag ska bara vara mig själv

Ba, ba, vill bara få va mig själv”

- Laleh

Orden träffar mig som en pil i hjärtat. Och jag vet att Lahles ”Bara få va mig själv” har landat hos många av oss som en välkommen påminnelse. Min systerdotter som är 5 år lyssnar, jag lyssnar, jag ser människor i 50-års åldern på sociala medier som lyssnar. Många berörs. Vilket tyder på att det finns något inom oss som vi har gemensamt, även om vi säkerligen tolkar låten på olika sätt beroende på hur många dagar vi traskat på denna jorden. 

Precis som ålder delar in oss i onödiga fack enligt min åsikt, vi missar så mycket genom att inte se människan bakom. Se hur mycket vi kan ta del av varandras resor, inspireras och formas. Precis samma sak kan jag uppleva när vi fastnar för mycket i debatten om killars respektive tjejers psykiska ohälsa. Där vi även (som så ofta) utesluter en hel grupp av människor som är icke-binära. 

Tilia grundades för snart fyra år sedan, av mig, Annso. Så hej hej på er alla, jag är så glad att jag fått äran att gästblogga här! Tilia är en ideell organisation med vision ”Tillsammans för ungas psykiska hälsa”. Vi jobbar förebyggande, stödjande och opinionsbildande för att nå detta.  Anledningen att jag startade upp var många. Jag pratade med massa ungdomar vid den tiden i de två föreningar jag engagerade mig i som volontär då och de frågade mig ofta:

”Annso, varför finns inget mellanting man kan komma till? Som är för oss som inte ska vara i sjukvården men som ändå mår dåligt?” När jag hade svarat ”Jag vet inte” hundraelvatusen gånger blev jag less och drog igång en egen ideell organisation. Det började med att jag satt ensam på fredagkvällar och chattade med massa ungdomar, just för att det inte fanns stöd på helger. Så konstigt, det är ju ofta på helgerna man känner sig mest ensam. 

En annan grundorsak till att Tilia bildades var att det på den tiden jag startade fanns SEXTIO tjejjourer (vilket såklart är jättebra!!) i Sverige, men inte lika mycket som vände sig till killar. Eller oss alla. Alltså, de som identifierar sig som kille, tjej, icke-binär, eller vad tusan som helst. Men där inte det är eller borde vara i fokus, utan att man behöver hjälp för sin psykiska ohälsa. Ett sammanhang att bara få vara. En frizon. 

Tillbaka till det här med killarna. Vi vet ju vid detta laget att det är flest tjejer som gör självmordsförsök, statistiken skjuter i höjden över de unga tjejer som mår dåligt, men det är flest killar som begår självmord. Vi kan ju aldrig veta om ett självmord är sammankopplat med psykisk ohälsa, men jag ser de grymma projekt (hejja Under Kevlaret) som nu startas som ett tecken på att fler kanaler behövs för killar, där de får känna att det är ok att just känna. 

Och just det skulle jag vilja uppehålla mig lite vid i detta blogginlägg. Är det verkligen så att killar har svårt att prata och tjejer inte? Jo, jag vet ju att det även finns siffror på att tjejer har lättare att be om hjälp och stöd, även utanför området ohälsa. Detsamma gäller till exempel de som söker sig till en studievägledare i skolan och ber om hjälp och råd, fler tjejer. 

Själv har jag i så fall alltid vart en kille. Om ni förstår hur jag menar. Jag tror inte att det enbart är om man är kille eller tjej som bestämmer om man blir den där ”starka” som utåt sett klarar allt. Jag vet av egen erfarenhet och genom alla de tusentals unga jag pratat med genom åren, att det finns ett visst drag hos oss, oavsett om vi är killar, tjejer, icke-binära. Det draget som oavsett vart det kommer ifrån, samhällsstrukturer, arv och miljö, personlighetsdrag som man själv tar på sig, rollen i syskonskaran, vad det nu än må vara. Vi är så himla många som tar på oss rollen av att ”jag fixar detta”. Helst allt. Helst på en gång. 

”Kvinnor ska alltid vara jävla gudinnor. De kan inte bara få vara människa” - Cleo 

Ofta får vi läsa att dessa personer är högpresterande, har flera jobb och är väldigt ”lyckade” personer utåt men inuti skriker själen. Jag tror inte enbart på det ”facket” heller. Det behöver vara så ofantligt mycket som gör att man säckar ihop. Det blir ibland som att det blir ett krav på även det.  Att den som är utbränd just ska ha blivit utbränd för att man haft SÅ MYCKET att göra. Men känn ingen skuld för att det inte är så om du som läser detta just nu är trött och känner dig svag. Det är individuellt vad som blir för mycket för oss alla. Precis lika individuellt som att det inte hör till om man är kille eller tjej om man mår dålig eller ej. Inte heller om man vågar prata eller ej. 

Jag tror att vi måste lyfta blicken från biologiska kön. Att börja ifrågasätta det samhälle vi lever i. Det finns så många tjejer som upplever att de inte räcker till, att ytan är allt de bedöms utifrån, som har svårt att berätta att det känns för tufft, det känns som att man inte finner en mening i allt det där, för det är ju egentligen meningslöst. MEN: Det finns också så många killar som upplever att de inte räcker till, att ytan är allt de bedöms utifrån, som har svårt att berätta att det känns för tufft, det känns som att man inte finner en mening i allt det där, för det är ju egentligen meningslöst. 

Machokultur. Ensidiga ideal. Starkast vinner. Viljan att vara vacker. Vilja att prestera på topp. Utifrån ett facit som kommer ifrån en ibland ganska så sjuk värld. Med än värld som är sjuk, ser jag det som något sunt, att reagera genom ohälsa - för att sedan komma på ett sätt att hantera det som pågår runt omkring oss. Men det är så synd att ohälsa ska vara en väg till hälsa. Men det ser ut så idag. 

Själv är jag en person som väljer mycket mycket noga innan jag pratar om vad jag känner. Jag gör det inte med vem som helst och jag har ofta svårt i början att sätta ord på saker. Speciellt muntligt. Mardrömmen är när man sitter mitt emot varandra, typ restaurang och ska ha någon stirrandes in i ens ögon samtidigt som man ska prata. Eller som den där typiska psykolog-situationen, mitt emot varandra i varsin fåtölj och bah: Sådär då. Prata nu. Öppna dig. Med mig som ger dig svar som ur en bok. Svar som jag själv redan listat ut för länge sen. Svar som blir alldeles för platta och gör att jag bara känner ”varför öppnade jag mig ens för den här personen?”

Detta i kombination med att jag är en person som känner så offentligt mycket hela tiden. Har gjort att jag fått hitta mina sätt, att överleva i en ganska hård värld. Jag skriver mycket. Jag reflekterar med dem jag vet kan ta emot mina tankar, har lärt mig älska min sorgsna sida. Att jag erkänt den gör mig i alla andra stunder så mycket gladare. Släppt garden. Jag tror också det är något att värna om det där. Att man inte delar vad som helst med vem som helst. Känner av först. Instinktivt väljer när man ska dela med sig. Att man försäkrar sig om att den man öppnar sig för dels har energi att ta emot det man ska säga, inte kommer med massa råd och svar, utan att man bett om det. Sånt har i alla fall gjort att jag tystnat. 

Jag tror att vi alla att bero på detta kan ta ett ansvar för våra medmänniskor. För jag tror att alla kan vara ett lyssnande öra, som vågar knipa igen sin egen mun och våga vara där för en person. Jag är övertygad att det, medmänsklighet alltså, är svaret på så mycket. Så många människor ohälsa skulle vara hjälpt redan igår om vi vågade stanna upp för varandra. Oavsett om vi är killar. Tjejer. Icke-binära. 

Tilia finns tillgängliga 365 dagar om året, just som medmänniskor. Vi är volontärer med olika bakgrund, kön, läggning. Vi vet alla hur det är att må dåligt och inte våga prata om det. Just därför finns vi nu för dig som behöver. <3