"Jag har aldrig haft en manlig förebild."

Eric Jonathan Bergström - Ångestskolan

“Från social fobi till social äventyrare.”
Rädslan att göra bort sig inför andra människor tog nästan 15 år av Eric Bergströms liv. Men nu, fem år efter att ha överkommit sin fobi så står han utan problem framför väldigt många människor och föreläser. Han har förstått att världen faktiskt inte går under om man råkar göra något så mänskligt som att fela.
Genom sitt projekt “Ångestskolan” så ger han oss verktyg för att kunna hantera olika sorters ångest, bland annat i form av videoinlägg, informativa texter och egenskrivna små kurser och tips. I sitt inlägg berättar han om resultatet av förtryckta känslor, vad det innebär att vara en “Nice guy” och hur det är att växa upp utan en manlig förebild.

-KORT OM ERIC-

Ålder: 
Eric, 26 år

Bor: 
Sveriges bästa sommarstad, Kalmar.

Aktiv med: 
Ångestskolan, föreläsningar om social fobi

Fritidsintressen: 
Läsa faktaböcker, träna CrossFit & långdistanslöpning samt testa nya smaker av glass

Bok, film- eller musiktips
Bok: No More Mr. Nice Guy av Dr. Robert Glover
Film: The mask you live in - en grym dokumentär om manlighet
Musik: The Hellacopters - My Mephistophelean Creed

När känner du ren och skär lycka?
När jag eller någon annan har vunnit över en rädsla och när jag föreläser

Framtidsplaner:
Att fortsätta föreläsa på skolor och hålla mitt eget TED-talk. Att bestiga fler berg och resa jorden runt. 

Här hittar du mig:
Hemsida: www.angestskolan.se
Facebook: Ångestskolan
Instagram: @angestskolan.se
YouTube: Ångestskolan


"Jag har aldrig haft en manlig förebild."

Vanligtvis skulle jag skrivit en blogginlägg om att jag stammat hela livet. Hur den stamningen lett till att jag utvecklat social fobi. Hur skammen från stamningen och den sociala fobin fått mig att byta namn från Jonathan till Eric.  Idag vill jag dock gräva lite djupare i mig själv när vi ändå pratar machokultur och dela något jag gömt allra längst in under mitt kevlar i över sju år. 

Det är mitten av april 2009 och jag är 19 år gammal, snart redo för att ta studenten. Jag bor tillsammans med min mamma och lillebror i utkanten av Karlskrona i Blekinge. Mina föräldrar har varit separerade sedan jag var åtta år och jag träffar inte pappa särskilt ofta, men vi har en okej relation och han tar hand om mig när jag är där.

Precis som varje förmiddag sitter jag och spelar Call of Duty på mitt rum när mamma kommer in och frågar om vi kan pratas vid i köket en stund. Jag blir lite irriterad av att bli avbruten och säger att jag ska bara ska spela klart matchen. När jag kommer ut i köket några minuter senare ser jag att mamma verkar upprörd över någonting. Det är något som inte stämmer. Hon kollar ut genom fönstret och jag sätter mig på den obekväma blåa kökssoffan mitt emot henne vid bordet. Hon vänder sig sakta mot mig och jag sitter helt plötsligt på helspänn för att få veta vad det är hon vill säga.

"Det är något jag måste berätta för dig. Jag har velat säga det så länge, men det är alltid något som kommit i vägen."

Det blir tyst en stund och hon börjar sedan snyfta.
"Din pappa är inte din riktiga pappa."

Det blir en lång tystnad i rummet och jag känner hur värmen i min kropp ökar med 200% samtidigt som det startas en fartfyllt krig av tankar i hjärnan. Mamma tar fram några bilder ur ett kuvert och skjuter dem över till mig längs bordet. Såhär såg min riktiga pappa tydligen ut. Visst är han lik mig, men är jag fortfarande i verkligheten eller drömmer jag bara det här? Mammas snyftande har nu övergått i en blandning av gråt och lättnad.

"Vad tänker du?", frågar hon.

Jag vet inte vad jag ska säga och rycker därför bara på axlarna medans jag försöker trycka fram ett leende på läpparna. Jag vill visa att jag uppskattar hur stark hon är som äntligen vågat berätta, men samtidigt är kriget inom mig alltför distraherande för att något ska komma ut.

Vi pratar vidare en stund om vad som hände när jag var liten och att han inte var redo att bli pappa. Han hade lämnat oss när jag bara var några månader gammal och aldrig hört av sig till mig igen.

Efter vårt samtal gick jag snabbt till gymmet för att skingra de jobbiga tankarna. Vad jag inte visste då var att jag skulle gömma detta djupt inom mig och inte berätta det för någon fram till nu. Vem skulle bry sig om mina känslor?

Idag, över 7 år senare, har jag fortfarande inte riktigt bearbetat denna händelse och vad hela bakgrunden faktiskt gjort inom mig. Att bli lämnad på det där sättet skapar naturligtvis ett stort trauma i en liten pojkes liv. Som jag berättade i inledningen utvecklade jag en social fobi när jag vara ganska ung. Denna fobi grundar sig mycket i att jag inte duger som jag är och att jag måste gömma vissa delar av mig själv för andra för att bli accepterad.

Den sociala fobin har också gjort mig väldigt tillbakadragen och hyperuppmärksam på tecken på att andra inte ska tycka om mig, vilket i sin tur skapat en kille som alltid är trevlig utåt, sätter andra före sig själv och är totalt miserabel inombords. Bra kombo eller hur?

Jag vill passa på att prata lite om Nice Guys inom machokulturen. Jag har nämligen varit i den kategorin i många år på grund av det jag beskrivit ovan. Du kanske har hört "nice guys finish last" osv. De har fått ta mycket skit den senaste tiden på internet över att de inte har ryggrad och är veklingar. En del stämmer också eftersom de i grund och botten sviker sig själva i livet. Det många inte inser är att killarna blir formade in i den rollen genom sättet de växer upp på och sen får ta skit över hur de är som människor. Det är inte konstigt att många "snälla killar" väljer att ta sitt liv i tystnad.

Ta min bakgrund som exempel; Pappa lämnar familjen tidigt och pojken får trauman och en underliggande känsla av att inte duga som han är. Mamman uppfostrar ofta pojken själv samtidigt som skolans lärare i ung ålder nästan bara är kvinnor. Pojken lär sig att kvinnor bestämmer hur han ska vara och gör allt för att göra dem nöjda. När det är dags att träffa en kvinna i vuxen ålder försöker han vara så duktig som möjligt samtidigt som han gömmer det som han ser som "fel" hos sig själv - för att hon ska tycka om honom. Han möts sedan av suckande kommentarer om att han inte kan stå upp för sig själv och att han är omanlig. Ouch. Den snälla killen beter sig alltså precis så som han blivit uppfostrad att vara, men är nu helt plötsligt "fel" igen och ses inte som en riktig man.

Att växa upp med en ensamstående mamma har gjort att jag aldrig riktigt vetat hur en man ska vara. Det har aldrig varit någon där som guidat mig igenom känslor och vad vi som män kan göra för att släppa ut dem. Istället har de blivit undangömda och sedda som hemska. Att uttrycka sina sexuella känslor har alltid varit omöjligt då jag trott att det skulle få mig att se dålig ut. Istället skulle jag hålla dem inne och bli en tickande bomb fylld av skam som snart var tvungen att explodera. Resultatet blev att jag slog mig själv en del i tonåren. Då fick jag ut aggressionerna över hur dålig jag var. Men även det hölls undangömt. Ingen skulle få se vad jag gjorde mot mig själv. Då kunde de ju den perfekta fasaden utåt falla.

Efter flera år av personlig utveckling har jag insett att många killar varit i precis samma situation som jag. De har känt att de aldrig passat in i att vara macho och tuff. De har också känt att de inte kan visa sina känslor eftersom det innebär svaghet och att vara omanlig. Precis som flera andra killar har jag därför tagit steget att öppet prata om dessa känslor och erfarenheter för att skapa mer förståelse kring psykisk ohälsa. Förhoppningsvis kan vi också visa att man inte är ensam i det här, precis som jag alltid trodde att jag var.

Jag vill förtydliga att jag fortfarande aldrig har pratat med min biologiska pappa, men att jag och min pappa som jag växt upp med idag har en bra relation till varandra. Jag har insett hur mycket han offrat för att ta hand om mig genom åren trots att jag inte egentligen är hans biologiska son och det är jag väldigt tacksam för. 

Jag vill också skicka en kram till alla ensamstående föräldrar där ute som sliter dag ut och dag in för att täcka båda föräldrarollerna. Mamma kommer alltid vara min hjälte. 

Ta hand om dig!

/Eric (Jonathan) Bergström