"Jag skulle bli förebilden jag aldrig hade"

Kitty Grip - "Fatnessmorsan"

Beskriver sig själv på Instagram som ”F.d. expert på jojobantning, f.d. fitnessatsande, f.d. ätstörd, numera balansförespråkare och självkänslopromotor”.
En tvåbarnsmamma från Karlskoga som är ambassadör för ”IAMPROUDUF”. Pekar ständigt på hur viktigt det är att kunna älska sin kropp för vad den är och att man faktiskt inte flyger upp i vikt så fort man har ”unnat sig” något en måndagskväll, som samhället många gånger får oss att tro. Eller varför inte ”unna sig” på tisdagen också. Kanske onsdagen med. Eller ja, vilken jävla kväll som helst. Det är upp till var och en. Kitty är en del av det verkligen behövs i nutidens ”fitness-hets”.

-KORT OM KITTY-

Ålder:
28

Bor:
I högra ytterkanten av Värmland.

Aktiv med:
Mitt instagramkonto @fatnessmorsan

Fritidsintressen:
Att vara med mina barn. Och laga mat. Jag ÄLSKAR att laga mat.

Bok, Film eller musiktips:
All akustisk musik. Det ger lugn åt själen.

När känner du ren och skär lycka?
När jag ser mina barn skratta och när jag får möjligheten att hjälpa andra.

Framtidsplaner:
Arbeta ännu mer med att främja ungdomars psykiska hälsa, kanske föreläsa, skriva mer – nå ut till fler människor helt enkelt.


"Jag skulle bli förebilden jag aldrig hade"

”Vad har du gjort för att komma dit du är idag?”

Frågan får jag ofta och jag kan sällan svara på den på ett bra sätt, det är helt enkelt för mycket som har hänt mig de senaste åren för att snyggt och prydligt komponera ihop ett bra inlägg. Men något av de viktigaste ingredienserna för att komma framåt i livet är att prata. Vilket är precis det som Under Kevlaret handlar om - att våga prata och öppna upp.

Vem är jag då? Som kommit ”dit”? Jag är en helt vanlig kvinna med två armar, två ben, ett hjärta och en hjärna. Inte märkvärdigare än någon annan. Men jag har valt att prata om sådant många andra inte pratar om. Det tog mig visserligen 25 år, men jag gjorde det.

Allt började med en utmattningsdepression i oktober 2013. Jag skulle i november samma år tävla i Bodyfitness. Jag lagade kalorisnål mat, drev en blogg där jag skrev om min resa ”från fet till fit”, hittade på recept, fick spons, tränade 7 dagar i veckan – jag var en vad man i cybervärlden kallar fitspotjej. Människor hejade, jag lade ut formbilder under hela min diet och ju mindre jag blev desto mer nöjd med hur jag såg ut blev jag. Jag hör fortfarande mig själv säga med en sådan glädje i rösten: jag har aldrig varit såhär smal. Det ekar liksom och jag får rysningar när jag tänker på det idag. Varför var jag så glad då? Det hade varit min högsta dröm ända sedan jag fick höra orden ”fetto” och ”tjockis” på skolgården i 1:an. Det värsta av allt var att jag heller aldrig blivit så bekräftad. Och ni med dålig självkänsla vet ju hur det är när man äntligen blir bekräftad – man bara kör på för att få mer. 

Trots att min hjärna var övertygad om att jag skulle fixa dieten ända fram till den dagen jag skulle stå på scenen så var inte min kropp lika taggad. Den lade sakta men säkert av. Jag tappade närminnet. Mensen hade försvunnit sedan länge. Jag var arg. Ledsen. Trött. Hade svårt att andas. Ändå fortsatte jag köra liiiite till för att inte tappa hoppet om att bli ännu mindre och få liiite mer bekräftelse. Det slutade med sjukskrivning, antidepressiva tabletter.

”Vi måste sjukskriva dig!” "Eh, sjukskrivning? Alla på Instagram kommer ju märka att jag misslyckades!”. Att man ens tänker så när ens kropp håller på att stänga av är ju vidrigt. Att man ens tänker så överhuvudtaget är skrämmande. Men jag hade målat upp en bild av mig själv som en fighter, en som aldrig ger upp, en kbk:are och nu var den bilden inte alls jag längre.

Hur som helst så är jag glad att min mamma lärt mig att lyssna på doktorn. För jag tog den hjälpen som erbjöds. Jag fick prata med proffs och jag började också berätta för andra om mina tankar och känslor. Vem jag egentligen var och hur mitt liv hade varit, varför jag jojobantat halva livet, lidit av ätstörningar, ångest och känslan av att min kropp inte duger i alla år. 

I detta började andra berätta för mig om hur de mådde och kände. Jag var alltså inte så ensam som jag trott. Jag var inte den enda som hade problem. Inte den enda som mådde dåligt efter 2 potatisar för mycket. Som hade ångest då de inte tränat på en dag. Som hatade det de såg i spegeln. Jag led inte längre i tystnad eller var rädd för att visa att jag inte var den superwoman jag utgav mig för att vara.

Här någonstans, i alla samtal med mina medmänniskor i liknande sits, kloka vänner, psykologsamtal, analysering av vad jag egentligen höll på med och för vems vinning, bestämde jag mig. Jag skulle bli den förebilden jag aldrig hade.

Fortsättning följer...