"Riktiga män"

“En tolkstudent med ett år kvar till examen, som läser gärna och mycket. Är jag inte på gymmet så lagar jag vegetarisk mat, tittar på kattvideor på Internet, eller skriver normbrytande texter. När jag föddes tilldelades jag könet kvinna och i dag försöker jag så gott jag kan att inte vika mig för den påtvingade maskulinitetsstandard som samhället tycker att jag borde leva upp till för att få existera.”
— Kristian Nelson

-KORT OM KRISTIAN-

Ålder:
22

Bor:
Ibland i Dalarna, ibland i Stockholm.

Aktiv med:
Utbildning till teckenspråks- och dövblindtolk, samt försöker odla skägg trots begränsad testosteronhalt i kroppen (det går sådär). 

Fritidsintressen:
Gymmet och löpspåret, tre olika ljudboks-appar, att baka vegansk kladdkaka.

Bok, film eller musiktips:
De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordberg. Alla borde vara feminister av Chimamanda Ngozi Adichie. Stål av Silvia Avallone. 

När känner du ren och skär lycka?
När en främmande hund kommer fram till mig av egen fri vilja. Att vakna bredvid en person jag älskar.

Framtidsplaner:
Det känns som att någon måste rädda världen snart, så det kan lika gärna vara jag.

Här hittar du mig:
På Stockholms gator frenetiskt spelandes Pokémon GO (jag är inte så aktiv på social media). 


"Riktiga män"

En dag gick jag till en läkare och bad henne rädda mitt liv. Sådär som man gör ibland, ni vet. Vi pratade barndom och framtid, hormoner och kirurgi, och någonstans mellan ”Har du regelbunden mens?” och ”Men vad hette du innan du bytte namn?” sa jag att jag inte brukade ha klänning på mig när jag var liten. Hon såg upp. ”Aldrig?” Pennan mot pappret redo att anteckna. Jag såg henne i ögonen och svarade: ”Aldrig.” Och det var en lögn.

Vissa personer spelar teater tills de nästan går sönder, och just när de tror att de klivit ner från scenen för sista gången så går ridån upp igen och de måste spela en akt som de aldrig fått öva. Lite så är transvården. Jag är knappt inne i systemet och jag känner det redan. Som att det är nu det verkliga skådespelet börjar. Som att jag inte får fucka upp.

Transvården, ja. Det var ju den detaljen. Min sista akt började med en läkare, och det gjorde den första också. En läkare som när jag föddes kastade en blick på mig och sa: ”Det är en flicka.” Och sedan växte jag upp och tänkte att någonstans har någon begått ett väldigt stort misstag.

Jag minns inte andra året i gymnasiet. Det låter konstigt, men det är sant. Ibland hittar jag poesi från den tiden, hyperventilerande poesi skriven på en skoltoalett, och jag förvånas över att jag har kunnat glömma att jag mått så dåligt. Jag tror att hjärnan hjälper en ibland, att psyket skyddar en och låter en glömma. Jag fattade aldrig varför allting kändes så tomt. Ihåligt, nästan. Det tog mig flera år att förstå att det var någon typ av ångesttriggad avund. Att ihåligheten skulle ha fyllts med fjunig mustasch och målbrott och muskelmassa som aldrig kom. 

Det är intressant att betrakta mansnormer från sidolinjerna. Att spendera år efter år hukandes i bänken i klassrummet för man får inte vara för högljudd, att inte våga prova de sporter man vill för att man är rädd. Att störa sig på höga, bullriga skratt och bresandet i kollektivtrafiken. Det är bitterljuvt att äntligen förstå att man själv vill vara den som kan sitta sådär på tunnelbanan, och härom månaden kom jag på mig själv med att ta upp två säten. 

Jag har sett män knuffa sig fram genom köer, skrika högt för att de inte får som de vill, slåss i stället för att gråta. Det är konstigt att vilja göra det själv. Vilja göra det för att få folk att tro på en. För att män ska vara så. För att om jag inte gör det så kommer någon till slut att säga nej. Nej, det är inte tillräcklig. Nej, du räcker inte. 

Och så sitter man där en dag och ljuger för den som ska rädda ens liv. Ljuger och säger att man aldrig haft klänning, ljuger och säger att man älskade idrottslektionerna trots att man hatade dem, att man inte tycker om att laga mat. Behövs det? Kanske inte. Men man är desperat och ramlar snart över kanten och någonting måste hålla en tillbaka, och ”någonting” måste vara en outtalad diagnos som kanske aldrig kommer, men man måste ta risken.

Det är lätt att applådera män som pratar om allt det där svåra, män som blottar sitt innersta, som slåss mot sina demoner så att alla kan se och inte bakom stängda dörrar. Lätt att beundra dem eftersom Riktiga Män visar känslor. Uppfatta mig inte fel: de ska applåderas, de ska beundras och prisas och pratas om mer för de behövs och de är för få, men jag slits mellan att vara för mycket och att inte vara tillräckligt. Vill bryta en mansnorm jag inte är berättigad till än. Den har aldrig applicerats på mig, har aldrig krävts av mig förrän nu, och nu när sista akten inletts och jag inser att den är full av ångest så vill jag visa det eftersom män måste börja visa sånt, men inte för mycket för då är jag med ens inte äkta. Helt plötsligt kan det som gör andra män till Riktiga Män ifrågasättas om det är jag som gör det.  

Men mitt i alla dysforifyllda tågvagnar där jag vill bresa med benen så mycket jag kan, mitt i hormonstinna klassrum där jag vill skrika så högt det bara går, så finns ändå någon typ av insikt. Jag har sett giftig maskulinitet manifestera i andra och jag hatar det. Jag vill inte uppfylla krav. Jag vill inte uppnå någon standard, förutom min egen. Någonstans vet jag att allt det här är en fälla som jag inte vill trampa i. Och det tänker jag inte heller. Att vara man, att vara min egen typ av man, ger mig skyldigheter som jag gladeligen tar på mig.

I dag är det lördag. Snart avgår Stockholms prideparad, och jag går för mina skyldigheter. Min skyldighet att sitta med benen så tätt ihop som det bara går. Min skyldighet att gråta framför andra. Min skyldighet att tala om när jag mår dåligt. Och kanske, kanske min skyldighet, och rättighet, att ha klänning på mig när jag går till en läkare som ska rädda mitt liv. 

Jag ser en regnbåge utanför mitt fönster. Det måste ändå betyda något.