"Jag ärrade nästan min kropp till graven"

“Jag kallar mig för mig för konstig konstnär och amatörfilosof. En trallande ung gubbe från skogiga Sundsvall. En mångsysslare utan dess like och sysslar bland annat med måleri, musik, poesi och text men framför allt fotografi. Det är viktigt för mig att utrycka sig i det kreativa. Det är även i konsten som jag har valt att dyka ner i för att kunna finna ro och det fungerar likt terapi för mig. Att skrika i en tavla när jag behöver det..”

-KORT OM MARKUS-

Ålder
25

Bor:
För stunden i en stuga ute på Alnö i Sundsvall

Aktiv med:
Skapar/Samlar material för eventuella utställningar. Snickrar på fotoböcker, kokbok samt en annan med mina texter

Fritidsintressen:
Fräsa husmanskost, Analysera film samt skapa konst i alla dess former

Bok, film eller musiktips:
Cornelius Vreeswijk - Vals för ingens hundar

När känner du dig ren och skär lycka?
När jag ser min mormor le

Framtidsplaner:
Jobba med det konstnärliga där jag har fri tillgång till att utrycka mig hur jag vill. Eller jobba med skrift/bild för någon trevlig organisation.

Här hittar du mig:
Instagram - markuskibe
Facebook - Markus Kibe
Blogg - www.markuskibe.wix.com/photography


... Jag har mycket erfarenhet när det kommer till psykisk ohälsa, destruktivt beteende samt ensamhet. Fotografi är i den konsten jag får den mest ärliga bilden av det jag vill förmedla. Främst självporträtt. Det är det mest blottande och riktiga som finns enligt mig. Jag har haft mindre föreläsningar inom fotografi då just Självporträttet är i fokus.

Jag har länge inte vetat vem jag är. tryckt undan det riktiga och inte vågat se mig själv. Acceptera mig själv. Jag har länge levt i förnekelse genom en fasad som jag själviskt har byggt upp. Det var nära att ta kol på mig. Därför kanske är det Riktiga självporträttet extra starkt och viktigt för mig. 
Jag tror många känner igen sig i detta och därför vill jag dela med mig utav min berättelse och hur illa det kan sluta om man inte tar saken i akt. 

För stunden har jag tagit en paus ute på sommarstugan och pysslar med mina kreativa ting. Jag håller på med en självporträttserie som handlar om ”konsten att acceptera sig själv”. Jag håller även på med med en samling bilder vid namn ”våga vara människa”. I dagens läge är jag en glad kille som blir allt tryggare i mig själv. Jag håller på att bygga en plattform där jag delar med mig av mina fotografier samt texter.

Jag vågar vara ärlig för andra, men framför allt för mig själv. Jag har accepterat mig själv som människa. Därför kanske är det Riktiga självporträttet extra starkt och viktigt för mig.


"Jag ärrade nästan min kropp till graven"

Många har ärr eller andra sår som har blivit kvarlevor på våra kroppar av tidigare händelser. Andra större än vissa. Andra syns inte alls. De är på insidan.
Många skäms för sina ärr. Sina inre och ytliga. Ser det som en börda eller ett nederlag. Pinsamt och fult. En svag människa. Men inte jag. Inte längre. Jag är ärrad. Men nu tycker jag att det är vackert
.

När jag var mindre blev jag utsatt för mobbing. fysisk men även psykiskt. Jag kunde inte uttala bokstaven R. Jag fick därför gå på speciella samtal där en kvinna försökte hjälpa mig. Vilket nederlag. Jag kände mig redan undangömd och utsatt. Frasen ”TigeR Ritade Röda Rosor” har hemsökt mig länge. Jag minns ett tillfälle då två pojkar i den större klassen höll fast mig. Den ena gjorde så att jag inte kunde röra mig, medan den andra använde mig som slagpåse.
”Du kan ju inte ens prata”, sa dom. 

Jag var helt ensam i världen. Ingen att prata med. Ingen som förstod. Ironiskt hur en man som började skapa ärr inte ens kunde uttala det. Ett annat minne var när jag vandrade in i högstadiet. Jag hade svårt för matematiken. Jag fick en annan typ av mattebok. Den hette: Klara, färdiga, G. Så förödmjukande. 

Tänk er att komma in i klassrummet med den boken där det satt ytliga och hormonsprängda tonåringar. Det var vidrigt. Deras skratt satte sig fast i väggarna likt tjock färg. Jag kände mig meningslös och förlorad. Jag började därefter skämta om mig själv. Bära upp klyschan att den mobbade vart klassens clown. Jag gjorde narr av mig själv innan någon annan hann göra det. Det gjorde mindre ont då. 

Jag sökte accepterande med ett hål i hjärtat. Jag ville bli omtyckt. Vara någon. Senare kom mer tråkigheter.  Jag ville inte vara mig själv. Inte känna mig själv i alla fall. Jag ville vara någon annan. 

Jag blev en större modebloggare som hängde på pampiga galor och tillställningar. Jag skapade en fasad och en ytlig mask. Jag blev någon. Alla visste vem jag var. En illusion skapades att jag hade många vänner. Jag upptäckte droger och alkohol. Jag fick allting som tillfredsställde mig. Allting för att döda verkligheten. Jag bar dyra kläder och skålade i höga glas. Storbystade blondiner stod på rad och erbjöd mig dyra mängder diverse som likaväl kunde ha blivit min död. Jag var orädd och dödade all smärta jag hade. gick ut och slogs, hamnade i en rad fylleceller och tvingades gå på AA möten. Jag brydde mig inte. Vilket spännande och häftigt liv. Dock när jag vaknade dagen efter, då kom jag tillbaka till verkligheten. Då var jag inte den kungen jag trodde. Jag var bara en vacker tavla som ingen ville hänga på väggen. Jag var tom, ensam, slagen, ärrad och destruktiv. Jag misshandlade liksom mig själv, hade en en spade i handen och grävde min egen grav. Självmordstankarna hade ekat länge, men nu ekade rösterna större än någonsin. 

Botten blev nådd när jag hade sugit i mig diverse preparat. Jag var vaken i två dygn och drack starkt. Jag visste inte om jag ville ta livet av mig den dagen eller inte. Klockan blev sju på morgonen och jag valde att gå ut i sommardagen. Jag satte mig bredvid en lekpark och drack whiskey ur en vattenflaska. Klockan blev lunch och lekparken var full utav familjer och barn. De lekte. Jag satt bredvid. neddrogad och berusad. Jag mådde dåligt och började spy mängder. Bredvid alla barnen och mammorna. De stirrade ut mig medan jag hulkade med röda och tårade ögon. Vad fan är det som händer med mig.? Detta måste få ett stop. Jag måste göra någonting. Jag visste inte vem jag var. Jag levde i en fantasibubbla. Jag begav mig till Australien för att leta. Fly.

Ärr är intressanta. Det berättar en historia. En historia om en människa som har varit med om saker. En människa som har kämpat. Eventuellt för sitt liv. En flicka kanske har varit med om en brand i hemmet och fått tredje gradens brännskador över hela sin kropp. Hon skäms. är rädd att bli uttittad av främlingar. hon vågar inte gå till stranden. Vågar inte blotta sin sargade kropp. Hon vet inte. Hon vet inte att hon är en kämpe. Att hon klarade sig.

Jag jobbade hårt i Australien. Både med mig själv och med arbete. Skapade rutiner. Jag träffade nya människor från olika delar av världen. Vi delade historier och jag började känna mig accepterad. Fast på riktigt. Jag vågade ta till hjälp och redskap som kunde hjälpa mig ta stegen upp för livets trappa. Tiden i landet Down Under fick mig att ta ett steg närmare mig själv. Kampen forsätter och ärren finns ständigt kvar. Men jag har fått ett nytt synsätt. Jag känner mig tryggare i mig själv. Jag är stadigare. Jag är stolt. Jag är mig själv och det är okey.

Så jag tycker inte vi ska gömma oss själva eller våra ärrade kroppar. Vem vi är. Skapa ingen mask. Vi måste våga ta hjälp och ta tag i saken . Var stolt över det.  Blotta din kropp och vandra med stora steg. Det räddade mig. Du, jag och vi andra. Vi är dom. Dom häftiga. Dom som kämpade. 
Det var vi som överlevde.