"Ångest, är inte det jävligt tråkigt?"

Ångestpodden - Del 1 med Sofie Hallberg

“Vi är inga utbildade psykologer och vi är inga läkare eller terapeuter, men vi är två unga vuxna som pratar ungdomarnas språk och som möter ungdomarna där de finns.”
Så skriver Ida och Sofie, grundarna av “Inget Filter” och “Ångestpodden” på sin hemsida. Tjejerna startade Ångestpodden i januari 2015 och fick på bara åtta månader över 100 000 lyssnare i månaden. De har sedan dess blivit nominerade till Svenska Podcastpriset 2015, Social media Gala 2015, Finest Awards 2016. Dessutom kom de på plats 29 i Resumés “Näringslivets 150 superkommunikatörer” och är i skrivande stund uppe i över 300 000 lyssnare i månaden.
Med bland annat podden, föreläsningar och sin nylanserade “Ångestshop” vill de tillsammans med er bryta tabun kring psykisk ohälsa. De som följer Ångestpodden vet att “Alla kan må skit” är ett återkommande uttryck. Det betyder också såklart att alla är välkomna att lyssna, så gör det du också!

-KORT OM SOFIE-

Ålder:
23 år

Bor:
Stockholm

Aktiv med:
Ångestpodden och ångestshoppen.se

Fritidsintressen:
Umgås med vänner

Bok, film eller musiktips: boktips:
"Drunkna inte i dina känslor" av Maggan Hägglund och Doris Dahlin

När känner du ren och skär lycka?
När jag får umgås med mina saknade vänner hemma i Karlshamn.

Framtidsplaner:
TV kanske? 

Här hittar du mig:
ingetfilter.se
Facebook - Ångestpodden
Instagram - sofiehallberg/angestpodden


"Ångest, är inte det jävligt tråkigt?"

Det är en kall kväll i november. En kväll som jag länge sett fram emot. Jag är hemma i Karlshamn och ska på teater med mamma. Det är härligt hur mycket man uppskattar dom där kvällarna efter att man flyttat hemifrån. Vi ska äta tre-rätters-middag och titta på stans just nu bästa underhållning och varför jag kallar det "bästa" är för att restaurangen är fylld med flera hundra hungriga åskådare som förmodligen också anlänt för att ha en trevlig kväll med mat och underhållning. Detta har all potential till att bli en superhärlig kväll.

Vi letar rätt på våra platser och slår oss ner bredvid ett par i 50-årsåldern som verkar tillsynes trevliga. Kul!

Under förrätten utbryter ett samtal mellan oss 4 och mannen bredvid mig frågar om jag bor här i Karlshamn.
- Nej inte längre. Jag bor i Stockholm.
- Jaha, vad gör du där?
- Jag driver en av Sveriges största poddar.
- Poddar, jaha!
Jag frågar honom om han vet vad en podcast är och han berättar att det vet han mycket väl, han lyssnar mycket på poddar.
- Men vilken gör du?
- Ångestpodden!
Han får bekymmersrynkor i pannan och rynkar lite på näsan.
- Vi pratar om olika ämnen kring psykisk ohälsa. Fast på ett lättsamt sätt. Så att fler kan känna igen sig och vill lyssna!
- Men ångest? Vad säger ni då? Typ "denna veckan blir det inget avsnitt för vi har så mycket ångest att vi vill ta livet av oss?"
Han skrattar till och förväntar sig ett svar.
- Nej alltså, vi lyfter olika ämnen varje vecka. Bjuder in gäster, lär oss, gråter OCH skrattar.
Han tittar på sitt sällskap och på mamma som sitter mitt emot oss. Han söker deras reaktion, som om jag sagt något konstigt.
Underhållningen drar igång och vi alla vänder oss ditåt för att ta del av vad som händer framme på scenen. Vi skrattar tills vi gråter och applåderar både en, två och tre gånger men det är något i mig som gnager. Varför verkar han så oförstående?
Underhållningen avlägsnar sig och vi får in varmrätten. Jag kommer på mig själv med att hoppas att han inte ställer några fler frågor om Ångestpodden.
- Men ångest? Är inte det ett jävligt tråkigt ämne?
- Nej, det tycker jag inte. Snarare väldigt intressant. Det är ju väldigt vanligt!
- Men vadå? Tänk så är det bara ett ämne i hjärnan som gör att man tror att man mår dåligt? Vad har du för erfarenheter egentligen?
Jag berättar för honom om min 15-åriga bästis som haft bulimi och jag berättar om min poddkollega som haft panikångest. Hur stolt jag än har varit tidigare över Ångestpodden så blir jag SÅ osäker på grund av alla hans frågor.
Det spelar ingen roll att jag samma morgon berättat om vårt uppskattade arbete i radio. Det spelar ingen roll att vi blivit nominerade till Årets bästa podcast. Det spelar ingen roll att en 14-åring mejlat oss och sagt att vi fått henne förstå att hon inte är galen bara för att hon har ångest. Det spelar ingen roll.
För när den 50-åriga mannen fortsätter ifrågasätta vårt arbete, hur vi ställer tillräckligt "vettiga frågor" och hur vi producerar vår podcast så spelar inget av det där någon roll längre. Just där och då får jag bara anstränga mig för att försöka få honom att förstå att psykisk ohälsa inte är något man väljer eller något som endast beror på "ett fel i hjärnan som gör att man tror att man mår dåligt fast man egentligen inte gör det".
Vi äter klart och det börjar låta ifrån scenen igen. Jag flyttar tallriken åt sidan och tittar bort mot scenen. Jag hör musiken men jag lyssnar inte. Det enda jag lyssnar på är min bordsgrannes frågor, om och om igen, i mitt huvud. "Ångest, är inte det jävligt tråkigt? Vad säger ni då? Att ni vill ta livet av er? Vad har DU för erfarenhet? Hur ställer ni relevanta frågor?"
Och så kan jag inte undgå att tänka på dom väldigt många ungdomar som blir såhär ifrågasatta varenda gång dom berättar att dom mår dåligt. På dom som påstås må dåligt för att få uppmärksamhet och på dom som får en klapp på huvudet och ett "det går om tills du ska gifta dig".
Jag har så svårt att förstå hur och varför många fortfarande har en bild av att psykisk ohälsa är något man väljer. Som om någon någonsin valt att ha ett brutet ben eller en vidrig förkylning.

Vi är mätta och belåtna och hela lokalen fylls av busvissel och stående ovationer när scenunderhållningen lider emot sitt slut. Jag är glad och nöjd med kvällen men när vi lämnar restaurangen säger jag till mamma att jag känner mig sänkt. Sänkt av en 50-åring med kass inställning till psykisk ohälsa. Jag borde verkligen inte bry mig, men gör det ändå. 

Och så kommer jag att tänka på alla dom igen. Alla dom som söker hjälp 10 gånger innan dom får hjälp. Alla dom som blir missförstådda och utpekade som "den som bara vill ha uppmärksamhet" Så den här texten är till er. Till er som kämpar varje dag med psykisk ohälsa och som får lägga så mycket av er energi på att förklara er, försvara er och som får söka hjälp 10 gånger innan ni blir tagna på allvar. Det finns INGA jag ser upp till mer än vad jag ser upp till er. Ni är så coola!

När jag kommer hem den här kvällen så kommer jag på varför jag från första början ville starta Ångestpodden. Det var p.g.a. mannen bredvid mig på den här middagen den här kvällen. Till honom och till alla andra som inte förstått att psykisk ohälsa är vår tids största folksjukdom och som gärna skämtar om självmord och depressioner och som hellre ifrågasätter än uppmuntrar. Att han fick mig att känna mig så sänkt av hans dåliga inställning till psykisk ohälsa fick mig också att förstå hur det måste kännas för alla er som kämpar varje dag med att må bättre samtidigt som många i er omgivning bara ifrågasätter och inte tar er på allvar. Ni är så jävla grymma! Den här texten är som sagt till er. Ångestpodden likaså. Men Ångestpodden är också till någon annan. Den är till mannen bredvid mig på den där restaurangen, en kall kväll i november.