"Just det fan. Jag är ju StarkSkör."

“Jag har alltid känt mycket. Alltid stort och detaljrikt. Min input-kanal står vidöppen och jag är mottaglig för precis allt jag har omkring mig.”
— Mårten

-KORT OM MÅRTEN-

Ålder:
20

Bor:
Vadstena

Aktiv med:
Under Kevlaret

Fritidsintressen:
Spela gitarr, jobba med projektet, se på smöriga filmer, dricka rödvin och hänga med mina underbara vänner.

Bok, film eller musiktips:
Boken "Drunkna inte i dina känslor", vilket ni kommer förstå varför efter att ni har läst inlägget!

När känner du ren och skär lycka?
När jag ser att de runt omkring mig lyckas. Förlåt för att jag är en smörig jävel, men det är sant.

Framtidsplaner:
Jag ska göra allt i min makt för att få det här projektet till mitt heltidsjobb, vilket har blivit en dröm! Långsiktigt vill jag komma igång med musiken igen och forstätta föreläsa.

Här hittar du mig:
Under Kevlaret @ Facebook
underkevlaret @ Instagram & Snapchat


"Just det fan. Jag är ju StarkSkör."

Jag sitter på båten påväg till Almedalsveckan på Gotland. Bredvid mig har jag ett trevligt äldre par som sitter med en termos kaffe och ler sådär varmt, och av någon anledning så känns det just då som att det nästan bara är 65-plussare som kan vara sådär kravlöst trevliga. Barn springer förbi i mittgången, jagandes av trötta föräldrar. Framför mig har jag en stor familj med utländskt ursprung. En morfar med ett stort engagemang och lika stort uttryck av glädje i hela sitt kroppsspråk över att få vara tillsammans med sina barnbarn. En mormor som trycker familjens nyfödde mot bröstet medan barnens föräldrar köper mat till hela familjen. Här någonstans upptäcker jag att jag tåras i ögonen och måste se minst sagt töntig ut när jag sitter i min ensamhet och blir känslosam med kanske ett av världens största leende.

Tankarna spinner igång, sådär som bara Mårten Känslostormen Granlund kan, och jag undrar; VARFÖR blir jag känslosam? Är det för att James Bays klockrena album ”The chaos and the calm” spelas i lurarna, eller över den fina, kavlar-starka(där fick jag te’t ni!) kärlek jag kan se hos familjen framför mig? Är det för att jag är trött efter hårt arbete, resor, flytt, förhållanden, för lite sömn? Sen kommer jag på mig;
”Ja just det, det är den där StarkSkörheten. Det är sån du är Mårten, du vet.” 

Jag har alltid känt mycket. Alltid stort och detaljrikt. Min input-kanal står vidöppen och jag är mottaglig för precis allt jag har omkring mig. Hade jag inte varit ”StarkSkör” så hade jag kanske tittat på den här familjen med andra ögon, inte reflekterat över hur trevliga pensionärerna var och kanske hade jag lyssnat på musik som är mer ”mainstream”. 

Att vara StarkSkör innebär stora toppar av extrem, obeskrivlig lycka och djupa dalar av utmattning, ångest och oro - men oavsett vad det innebär och hur det tungt det kan vara ibland så kan jag inte i ord uttrycka min tacksamhet över att ha fått den egenskapen. Jag tror att på grund av den så kan jag bland annat på riktigt lyssna på mina vänner när de behöver mig och jag är många gånger en självutnämnd expert på att läsa av hur andra mår. Jag kan också, som ni kanske redan förstått, många gånger se det fina i det lilla och få en käftsmäll av känslor av något så ”simpelt” som en snyggt skriven vers i en låt.

Men vad händer egentligen när man omedvetet, i princip dygnet runt, sitter och registrerar vad andra känner? Jo, konsekvensen är att man på extremt kort tid, allt från en timme till ett dygn, kan falla från dessa toppar med känsloladdade lyckorus, ner i de där vidriga dalarna av ångest. Delen ”Stark” i ”StarkSkör” betalas med valutan ”Skör”. Nu är man inte så jävla bra att vända sig till längre. Jag lyssnar inte alls på riktigt och jag ser inte det fina i det lilla längre, utan är så stor del av den här perioden så är jag helt fast i att fokusera på att andas, att fundera på om man kommer klara av att jobba, diska, handla och allt det där vardagliga. Den där input-kanalen som har varit så vidöppen är nu istället stängd på obestämd framtid för att låta hjärnan bearbeta det som redan finns där. Jag säger helt fel saker, sluddrar, blir obekväm i sociala sammanhang och har en konstant trötthet som heter duga - samtidigt som man sätter på den där masken som säger;
”Äe man vafan, jag mår fint!” Varför? För att jag tror att andra inte orkar lyssna. Jag måste bli bättre på det - att kunna säga ”Nae men det är en lite tung period nu, jag behöver ta det lite lugnt så blir det bättre snart.” Det behöver inte vara mer än så. Det räcker. För det finns faktisk inget jobbigare än att ljuga och låtsas att allt är så fantastiskt när allt man egentligen vill är att ligga gömd hemma under täcket i flera dygn i sträck.

”Okej, jag skiter i att handla idag. Jag har iallafall kaffe och knäckemackor kvar.” ”Shit, hur fan ska jag fixa att jobba imorgon? Det löser sig nog. Andas.”

Det är såhär jag funkar. Jag förstår det nu. För många kanske det låter överdrivet, konstigt, töntigt - men det viktiga är att JAG vet vem JAG är. Jag lär mig mer om det för varje dag som går och förståelsen kring vad det handlar om att vara just Mårten blir större i allt jag gör. Måste vi inte göra den resan allihop? Tar den någonsin slut?

Jag vet inte hur jag hade mått idag om min mamma inte hade satt boken ”Drunkna inte i dina känslor” i händerna på mig för ett par år sedan. Jag var helt förstörd av ångesten som jag inte förstått mig på, jag hade gjort slut med min flickvän och jag jobbade inte på flera månader. Känslan jag fick av att läsa de första 30 sidorna i denna fantastiska bok kommer jag kanske aldrig få uppleva igen. Jag skrattade och grät på samma gång. Tänk er att man har mått skit under en lång tid och aldrig förstått varför, för att sedan sitta och läsa i en instruktionsbok om sig själv och få en förklaring på precis allt. TACK, Maggan och Doris för att ni har skrivit den här boken. Utan den så hade jag med stor sannolikhet fortfarande haft en oförklarlig ångest och undran över varför jag är som jag är. Tack, tusen gånger tack. Tusen gånger tack också till er som alltid funnits där när det varit jobbigt. Ni har förstått lika lite som jag men alltid stöttat mig fullt ut. Ni vet precis vilka ni är.

Jag vill också säga förlåt. Förlåt för alla dumma beslut, mitt många gånger oförklarliga beteende och att min ångest har gått ut över er som jag älskar mest av allt. Det var något jag inte kunde påverka.

Det finns många som jag. Många StarkSköringar som inte har en aning om att de är just det. Många som jag, som både läker andras sår och som ibland omedvetet river upp dem på nytt istället. 

Snälla, kom ihåg att det inte är något fel på er, som jag trodde under en så lång tid. Utnyttja den här fantastiska egenskapen till att skapa fantastiska saker. Förklara vad och varför ni känner och tänker så mycket som ni gör så att andra förstår. De som inte är StarkSköra är inte på något sätt ”dummare” eller mer åt det ”känslokalla” hållet, utan de har bara ett helt vanligt filter till deras input-kanal, som du och jag ofta har tappat bort. Våga prata om det och våga vara glad och stolt över att vara StarkSkör. Våga också vara ärlig med att du ibland måste få vara ledsen och helt jävla slutkörd. Det är en del av balansens som inte går att komma undan och som jag har förstått behövs.

Det är absolut inget fel på dig.

/Mårten