"Boys don't cry"

“Eftersom jag själv har upplevt att vara en karriärist men fallit ner till botten, har jag ganska lätt för att se folks sårbarhet och möjliga vägar ur det.” Det berättar Tobias Nyberg, en 3-barnspappa från Ulricehamn som bland annat har jobbat med att driva både reklambyrå och produktionsbolag. I sitt inlägg berättar han om hur han gång på gång fallit i livet men rest sig på igen på tio, och hur han många år senare, på ett väldigt bisarrt sätt får förklaringen bakom hans mående.

-KORT OM TOBIAS-

Ålder:
Tobias Nyberg, 45 år.

Bor:
Ulricehamn.

Aktiv med:
Driver instagramprojektet Tysta Röster Talar och olika föreläsningar kring psykisk ohälsa.

Fritidsintressen:
Möta och umgås med människor ur olika ”samhällsklasser”.

Bok, film eller musik tips:
Filmen ”The Danish Girl” med Alicia Vikander och självklart låten ”Boys Don’t Cry” med The Cure.

När känner du ren och skär lycka:
När människor som tappat hoppet får den där magiska glimten i ögonen. När de ser möjligheten till ett bättre liv.

Framtidsplaner:
Försöka låta livet hända, utan att planera för mycket.

Här hittar du mig:
På Instagram med kontot @tystarostertalar och på Facebook under Tysta Röster Talar.


Boys don't cry.

Är det så, får vi killar inte lipa, får vi inte må dåligt? Jag tror tyvärr att det är så i ganska stor utsträckning. Bilden av vi ska vara framgångsrika, vältränade och ha livet under kontroll, är ett ok som för de flesta är tungt att bära. Jag vet, för jag har burit det och lipat i smyg genom livet. Så där fulgråtit så att snoret rinner, ni vet. Av ångest, förtvivlan och känslan av att vara värdelös. Ja jag har varit en så stor lipare att jag borde gått på vätskeersättning. Efter att ha irrat och kämpat genom livet i fyrtiofem år, har jag säkert fyllt ett par tunnor med tårar. Något jag är stolt och tacksam för idag. För idag kan jag göra det öppet och det har gett mig livet.

När jag var i mitten av mina tonår, hade jag ett ganska brokigt liv. Jag ansågs nog vara rätt soft och någon man ville hänga med. Särskilt under högstadiet, sedan gick det mesta utför. För mig gick det så långt att jag inte ville leva längre, på grund av alla krav det innebar att hålla sig på toppen. Manliga krav som jag inte längre orkade axla. Tårarna brände varje kväll innan jag somnade och tankarna snurrade utan att jag hittade en lösning på problemen. Jag började gymnasiet och hoppade av, fick frisedel från ”lumpen” och fick tokångest av tanken på ett liv med arbete mellan nio och fem. 

Samtidigt tuffade mina polare på med livet; de klarade studier, militärtjänstgöring och skaffade jobb eller fortsatte till högskola. Själv stod jag där vilsen, totalt omkörd på insidan. Vad hände egentligen, hur kunde jag fallera så totalt? Vid nitton års ålder kände jag mig mest pinsam och hittade ingen annan lösnings än att avsluta livet. 

Nu gick detta inte så bra som planerat, jag misslyckade även med detta… Efter en kort inläggning på låst avdelning blev jag utsläppt utan någon större uppföljning. Men hade jag bara fått den där förbannade uppföljningen, så kanske jag sluppit det extremt turbulenta liv jag kom att få.

Efter en tid av mycket ångest fick jag så ett ganska lågavlönat jobb på en reklambyrå. Jag avancerade på byrån, gifte mig och fick i mitten av tjugoårsåldern två barn. Allt pekade uppåt. Till slut var jag den där bilden av framgång som de flesta trånade efter; ny BMW, egen reklambyrå, ett hus som figurerade i olika inredningstidningar. Jag hade alla märken man skulle ha i garderoben. Jag hade i princip allt. Jag ägde världen!

Men den där kostymen började skava. Kraften som krävdes för att hålla sig på toppen började sina. Vad var det som fattades mig? En ny BMW eller var det kanske Porsche som var svaret? Eller var det en ny klocka, ja klocka var det nog! En IWC eller någon svårfångad Tag Heuer… Ångesten tilltog och jag försökte träna bort den. Jag tränade, jobbade, tränade, jobbade och tränade i en allt snabbare takt. Till slut cyklade jag trettio mil i veckan och sprang nio mil - varav fem mil nattetid. När jag mitt i allt detta fick den briljanta idéen att dra igång ett hotellbygge, då brast jag. Kraften tog slut och jag föll handlöst. Jag föll rakt igenom jobb, äktenskap, familj och landade ihopkrupen i en torftig lägenhet, oförmögen att stå upp. Jag hade återigen försökt avsluta livet men återigen misslyckats. Jag hade fuckat upp allt, var en total looser. I den där jävla lägenhet låg jag i flera månader. Ingen inkomst, ett tvärbromsat hotellprojekt, två bolag på gränsen till konkurs. Hur ställer man sig någonsin upp efter det, tänkte jag. Jag som måste uppbringa all världens kraft bara för att överleva nästa andetag. Denna period fyllde jag helt klart en av de där tunnorna med tårar.

Men så när allt var slut, till och med alla pengar jag ägde, så insåg jag att jag också blivit av med oket. Det fanns ingen mer Tobias som klarade allt och som måste leva upp till allt. Jag hade förödmjukat mig offentligt, tappat mina vänner och hade inget kvar - zero, null, ziltch! Jag var fri att börja om. Jag kunde nu göra allt i min takt. På mina villkor. Ingen mer jävla hets skulle få äta upp mig!

Ett par år gick. År som upptogs av självhjälpsböcker, meditation och grottande i allt från buddhism till new age. Jag gifte om mig och hade snart ett nytt litet barn på ingång. Nu jobbade jag i lugn takt med små och ganska betydelselösa reklamfilmsprojekt. Den mesta lediga tiden ägnades åt sökandet efter meningen med livet. Jag sökte inom religon, små flummiga sekter och experimenterade med kosten. Jag tjänade bara småpengar och vissa perioder var det riktigt knapert. Så knapert att huvudfödan bestod av havregrynsgröt och te. Själv såg jag nog detta som ett slags själsligt reningsbad. Men mitt i allt halvalternativt och utan att jag märkte det, hade mitt inre åter börjat snurra. Stressen hade ökat, kraven att klara livet trissade till slut upp sig till en nivå jag inte hanterade. Pang! Jag föll igen. Föll lika handlöst som sist. Jag föll igenom äktenskap och familj igen. Hur är det ens möjligt – två gånger innan jag ens fyllt fyrtio!!?

Idag ser mitt liv annorlunda ut. Jag lever inte ett ytligt liv på toppen, men inte heller ett liv på ytterligheter åt andra hållet. Detta tack vare att jag sökte hjälp att förstå just alla dessa ytterligheter och återkommande mönster. Det blev en kontakt med psykiatrin, den första sedan tonåren. Där och då hände något väldigt bisarrt. Psykiatrikern framför mig bad mig om ursäkt. Han sa att de missat något som egentligen var uppenbart redan i min tonår. -Va, vadå missat!!? -Ja, du har troligtvis bipolär sjukdom, sa han. Någon hade alltså gått på typ kafferast och råkat glömma bort min journal - ni skojar..? Jag har alltså genomgått hela denna skiten, till stor del för att någon var kaffesugen en gång för tjugofem år sedan?! Fatta den ilskan och den bitterheten…

Men, idag har jag alltså en diagnos. Jag har bipolär sjukdom. Idag är jag inte längre bitter utan skrattar mest åt hur knasigt livet blev. man måste helt enkelt det för att orka gå vidare. Jag hade alltså åkt berg-o-dalbana genom hela livet, utan att jag haft en chans att styra skutan. Jag förstår nu alla perioder av otrolig kreativitet och ändlösa nätter på byrån. Jag förstår också alla svackor med känslan av att vara värdelös. Att vara oövervinnerlig och briljant, till att bli golvad av ångest och depressioner. Jag gråter fortfarande, men mer av tacksamhet än av ångest. Tacksam för min nya hustru (nej, jag skojar inte - jaghar en ny) som stått vid min sida och fått mig att söka hjälp. Tacksam för att jag äntligen kan navigera skutan. Tacksam för mina erfarenheter som jag idag har användning för i mitt dagliga liv; som stöd åt mina barn, som kanal för andra som lever med psykisk ohälsa, i mina föreläsningar, bland missbrukare och bland ensamma. Idag ser jag livet ur andra ögon, att inget annat är viktigt än att alla får vara med på sina villkor. Att ingen får falla utan att vi stannar och hjälper denne upp. Att prestige, framgång och samhällets krav bara är meningslösa ok, som vi bär på för att vi tror att vi måste. Idag är jag färdig med det och kramar vem jag vill; den skitige, den rike, den sjuke och den friske. Idag får alla plats och Idag lipar jag hur fan jag vill, helt öppet.

Mina sista ord, i detta något självupptagna blogginlägg, får bli om det som jag också uppfattar som själva essensen av Under Kevlaret. Det att vi killar måste våga släppa det vi tror är sant om oss och vad vi måste vara. Tro mig, allt är en illusion. Jag har gjort en resa som jag inte önskar någon av er och som går att undvika. Släpp oket nu, våga prata, våga söka hjälp. Våga se de som ligger i trappuppgången för de är precis som vi, fast de föll. Våga livet och glöm inte att lipa. Kom igen: fulgråt så att snoret rinner, boys!