Första gången jag grät med en annan kille

Om berättelsen
Den här texten publicerades ursprungligen av Under Kevlaret för flera år sedan. Personen bakom berättelsen är anonymiserad i den här versionen och vissa identifierande detaljer har tagits bort. Texten har varsamt redigerats för språk och läsbarhet, men berättelsens innehåll och perspektiv är bevarat.

Som barn lärde han sig att gråt och sårbarhet inte hörde ihop med att vara man. När han senare kom till Sverige mötte han en vuxen man som gjorde något han aldrig tidigare hade sett: han berättade öppet om sina egna känslor och började gråta. Det blev ett ögonblick som förändrade något.

Jag växte upp i Iran och Afghanistan och hade nästan bara killkompisar. Killar och tjejer levde ganska åtskilda från varandra och jag trivdes egentligen aldrig särskilt bra i killgängen. Det fanns mycket av det som jag idag skulle beskriva som en hård jargong. Vi pratade om fotboll, tjejer och sådant, men jag upplevde också miljön som våldsam och hotfull. Jag kunde dras in i situationer som jag egentligen inte ville vara med i.

Framför allt fick vi lära oss att inte visa oss svaga inför varandra. Min pappa sa till mig redan som barn att jag inte fick gråta.

Du är man och män gråter inte.

Män visar sig inte sårbara. Det gör bara tjejer.

Jag funderade inte särskilt mycket över det. För mig var det bara så det fungerade. Jag grät inte.

När jag kom till Sverige som tonåring började jag så småningom märka att alla killar inte verkade förhålla sig till känslor på samma sätt som jag var van vid. För mig kändes det som att det fanns lite mer utrymme att visa hur man mådde. Men det betydde inte att det plötsligt blev enkelt för mig.

En händelse från den första tiden i Sverige blev särskilt viktig. Jag satt i ett samtal med en av de vuxna omkring mig. Han frågade hur jag mådde. Egentligen var jag väldigt ledsen. Jag tänkte mycket på min familj som var kvar och jag saknade dem. Jag kände mig fruktansvärt ensam.

Men jag sa att allt var bra. Det var inga problem med mig. Jag tyckte själv att jag var ganska bra på att hålla masken.

Efter samtalet tog han med mig åt sidan så att vi kunde prata ostört. Han sa: “Jag ser att du inte mår bra.” Jag svarade att jag inte förstod vad han menade. Men han fortsatte och sa att han förstod att det kunde vara svårt för mig att berätta och att jag, om jag ville, kunde se honom lite som en storebror. Att jag fick berätta vad som helst för honom.

Sedan började han berätta om sig själv. Han hade också vuxit upp i en kultur där man inte visade sina känslor och hade under stora delar av sitt liv försökt hålla dem för sig själv. Men när han blev äldre hade han börjat tänka annorlunda. Han ville inte längre gömma vad han kände eller låtsas att han mådde på ett annat sätt än han gjorde.

Medan han berättade började han gråta.

Jag blev ganska omskakad. Där satt en vuxen man framför mig och grät. Jag hade aldrig varit med om det förut. Och helt plötsligt märkte jag att jag själv också satt och grät.

Det kändes bra.

För första gången i mitt liv satt jag och grät tillsammans med en annan man.

Det var häftigt. Fantastiskt, faktiskt.

Han blev en viktig förebild för mig. Inte för att han berättade för mig att män får gråta, utan för att han visade det. Han vågade själv göra det som jag hade lärt mig att män inte skulle göra. Han visade mig också att jag inte behövde låtsas vara någon annan än den jag var.

Det betyder inte att allt jag hade lärt mig försvann i det ögonblicket. När jag senare fick frågan om jag skulle kunna gråta framför min pappa var svaret fortfarande nej.

Det är fortfarande svårt för mig att visa mina känslor. Den där tanken om att män inte ska gråta sitter djupt. Sådant som man lär sig tidigt försvinner inte bara för att man börjar tänka annorlunda.

Men jag hade fått se något annat. En annan möjlighet.

Och ibland kanske det är så förändring börjar: genom att någon framför en vågar göra det man själv aldrig trodde var tillåtet.