När det sociala livet blir en roll

Om berättelsen
Den här texten publicerades ursprungligen av Under Kevlaret för några år sedan. Personen bakom berättelsen är anonymiserad i den här versionen och vissa identifierande detaljer har tagits bort. Texten har varsamt redigerats för språk och läsbarhet, men berättelsens innehåll och perspektiv är bevarat.

Hur mycket av dig själv förändrar du för att passa in? I den här berättelsen beskriver en kille hur han gick från att trivas ganska bra med sitt eget sällskap till att börja mäta sig mot en bild av hur ett “normalt” socialt liv borde se ut. Till slut skapade han nästan ett alter ego för att klara sociala situationer – en roll som gav honom fler kontakter, men också tog mycket energi.

Jag hade en nära kompis under några år. Vi var som bröder och umgicks nästan varje ledig stund. Efter ett tag började jag tröttna på vår relation. När han ville följa med mig hem efter skolan tyckte jag att det kändes jobbigt. Jag ville vara för mig själv.

Det var som att hela mitt sociala energiförråd tog slut när sista lektionen ringde ut. Då hade jag ingen ork kvar till att umgås med någon, inte ens med honom. Till slut slutade vi umgås. Jag antar att han märkte att jag inte ville längre.

Jag har nog alltid varit en introvert person. När jag var yngre tror jag att jag omfamnade det ganska bra. Jag umgicks inte i några stora gäng, men det var inget jag mådde dåligt över. Det var självvalt. Om jag behövde något socialt utbyte hade jag min lillebror att prata med, och det räckte.

På gymnasiet blev jag tillsammans med en tjej som var väldigt social. Hon hade många vänner och introducerade mig ofta för nya människor. Det kändes så naturligt och “korrekt” på något sätt. Hennes liv kändes rikt och meningsfullt.

Jag hade aldrig introducerat henne för några egna vänner, eftersom jag inte hade några. Det hade jag egentligen inte mått dåligt över tidigare, men plötsligt började det kännas konstigt.

Vem är jag, och varför har jag inga vänner?

Är jag konstig som gillar att vara ensam?

När vårt förhållande tog slut blev ensamheten väldigt påtaglig. Jag upplevde fortfarande att jag var en introvert person och att jag inte direkt mådde dåligt av att vara ensam. Men någonstans hade jag börjat få bilden av att ett socialt liv med många vänner var det rätta sättet att leva.

När jag inte längre hade henne eller hennes kompisar att umgås med började jag tänka på hur ensam jag faktiskt var. Och framför allt började jag tänka att det kanske var konstigt att vara så ensam.

Ganska snart efter att vi hade gjort slut var det nyårsafton. Jag satt med mina föräldrar och deras kompisar och åt mat. Jag såg mig omkring och fick plötsligt tanken:

Nyår är en högtid när man ska vara med sina vänner. Och här sitter jag med mina föräldrar. De måste tycka att jag är jättekonstig.

Jag fick panik. Jag reste mig upp och sa att jag hade bråttom eftersom jag skulle till en kompis på fest.

Jag ljög.

Jag hade ingen att gå till.

Jag ringde några gamla klasskamrater, men det kändes inte som att de var särskilt peppade på att bjuda hem mig. Jag hade ju inte visat något större intresse av att umgås tidigare. Till slut fick jag ändå tag på en gammal klasskompis som också var ensam och ville ses.

När jag kom hem till honom bad jag honom ta en bild på oss och lägga ut den på Facebook, så att det skulle se ut som att vi var på fest.

Efter det där nyåret bestämde jag mig för att “ta tag i mitt liv”. Jag ville inte längre vara den där konstiga, tillbakadragna typen som inte hade några vänner. Jag ville bli den sociala, drivna killen. Han som var framåt och hade många vänner. Han som verkade omtyckt och uppskattad av människor i allmänhet. Av samhället, typ.

Nu såg jag tecken överallt på att den extroverta typen var den som var lycklig. Den som blev uppskattad.

Jag skaffade jobb som gyminstruktör på ett gym. Där skulle jag bland annat stå i receptionen och bli tvungen att möta många människor och vara social. Jag började prata med människor. Med alla. Jag började till och med kolla på Youtube-videor om hur man fick mer karisma och utstrålning.

Jag lärde mig att spela en roll, en roll som jag gick in i varje gång jag befann mig i ett socialt sammanhang. Och det gav resultat. Jag fick fler vänner. Det blev lättare att träffa nya människor. Jag började dejta och upplevde att andra tyckte att jag var charmig.

Men jag vill inte prata om det här som någonting som “var förr”, eller som att jag inte längre gör så eftersom jag blivit trygg i mig själv. För det är inte sant.

Jag går fortfarande in i den här rollen när jag träffar människor.

Och även om den har gett mig mycket socialt utbyte har jag aldrig riktigt känt mig bekväm i den. Den gör mig väldigt trött. Jag tror att det beror på att jag aldrig riktigt slappnar av.

Jag fokuserar så mycket på hur jag uppfattas av andra. All energi går till att tänka: Hur sa jag det där nu? Hur uppfattar hon mig om jag gör så här? Efteråt är jag ofta helt slut.

Även om rollen aldrig riktigt har känts som jag har jag fortsatt använda den, eftersom jag vill vara som “alla andra”. Jag vet att det är en skev föreställning, men jag har ändå svårt att släppa rollen.

Den har blivit som min sköld och min trygghet i sociala situationer. Mitt offentliga alter ego, kanske man kan säga.

Jag vet inte riktigt var jag vill komma med den här berättelsen. Men jag ville berätta den. Jag vet att det finns många människor som känner ångest inför sociala situationer.

Du är inte ensam.

Vi är många som går runt och kämpar med att passa in och vara “normala”. Kanske till och med de flesta av oss, på olika sätt. Jag kämpar själv fortfarande med det.

Och kanske är det också ganska mänskligt.