Pappan som visade mig en annan sorts manlighet

Om berättelsen
Den här texten publicerades ursprungligen av Under Kevlaret för flera år sedan. Personen bakom berättelsen är anonymiserad i den här versionen och vissa identifierande detaljer har tagits bort. Texten har varsamt redigerats för språk och läsbarhet, men berättelsens innehåll och perspektiv är bevarat.

Som liten lärde han sig att en pappa kunde vara hård, hotfull och våldsam. Senare kom en annan man in i hans liv och visade något helt annat: omtanke, trygghet, närhet och villkorslös kärlek. Det blev avgörande för hur han började se på både män och sig själv.

Mamma stod och lagade mat. Jag och min biologiska pappa satt vid köksbordet och väntade på att maten skulle bli klar. Jag satt och vägde på stolen lite så där som man kan göra ibland, och den råkade välta. Bakhuvudet flög in i elementet bakom bordet. Det gjorde jävligt ont.

Innan mamma hann göra något ryckte pappa upp mig, slog till mig hårt i mitt redan värkande bakhuvud och sa att jag var en idiot som vägde på stolen. Så här i efterhand kan jag tänka tillbaka och bli arg. Varför kunde han inte bara hjälpa mig upp och fråga hur det gick? Varför slog han mig?

Men där och då tänkte jag att det var så det gick till. Pappa var man. Att han slog mig var inget konstigt.

Jag bodde tillsammans med mamma, pappa och min syster under de första åren av mitt liv. Trots att min biologiska pappa bara var kvar under en ganska kort period har jag många minnen från den tiden. Jag minns att jag ofta fick skulden för saker och att han kunde bli aggressiv och våldsam. Han slog mig i bakhuvudet, skrek och beskyllde mig för olika saker.

När jag långt senare drabbades av en allvarlig depression började jag förstå att mycket av de mörka tankarna och den dåliga självkänslan hade rötter i den här tiden.

Men det är egentligen inte min biologiska pappa jag vill tillägna den här berättelsen.

Det är min andra pappa. Min riktiga pappa.

När min biologiska pappa hade flyttat ut träffade mamma en ny man. Jag minns att jag tyckte att han var snäll, även om jag var blyg och tillbakadragen i början. Min biologiska pappa hade gett mig en ganska dålig bild av män och jag hade svårt att lita på dem.

Men det var något speciellt med mammas nya kille. Han var inte som de andra männen jag haft omkring mig. Han frågade hur jag mådde och hur jag haft det i skolan. Vi började umgås mer och mer. Jag fick följa med honom till jobbet, ut på stan och när han gjorde ärenden. Ganska snart började han kännas som min pappa.

En man jag kunde lita på och känna mig trygg med.

När vi senare flyttade ihop var det mycket som fastnade hos mig. Han brukade natta mig och min syster på ett väldigt kärleksfullt sätt. Han stoppade om oss, kramade oss och brukade låtsas blåsa ut ljuset när han släckte lampan. Innan han gick viskade han att han älskade oss och lämnade dörren lite på glänt.

Det kan låta som små saker, men för mig blev de väldigt stora.

Kanske för att han var den första mannen som på riktigt visade mig att män inte måste uttrycka sig genom våld, hot eller hårdhet. Att en man kunde vara kärleksfull, omtänksam och trygg. Det blev en helt annan bild av manlighet än den jag hade fått tidigare.

Några år senare insåg jag att jag attraherades av killar. Jag minns att jag var väldigt orolig för vad pappa skulle tycka. Jag vågade inte berätta själv, så mamma gjorde det åt mig.

Han satt och tittade på hockey när hon sa att hon behövde berätta en sak.

När hon berättade att jag var homosexuell svarade han ungefär:

“Okej. Vad är det med det?”

Senare, när jag själv vågade prata med honom om det, sa han att min sexuella läggning inte förändrade vem jag var som person. Det var det som var viktigt.

Idag kan det låta självklart. Men då betydde det väldigt mycket.

Han gjorde att jag kunde känna mig tryggare i att vara mig själv och fortsätta utvecklas till den jag är. Framför allt visade han mig att en pappa, och en man, kunde vara något helt annat än det jag först hade lärt mig.

Jag älskar honom för det.