Stress – mer än bara för mycket att göra

Jag vet hur det känns när stressen inte bara handlar om att ha mycket att göra – utan om att inte veta vem man är mitt i allt. För mig kom det i olika vågor. Efter studenten kände jag att jag borde vara fri, ha hela livet framför mig. Men det enda jag kände var tryck. Press. Mina tankar gick i loop: ”Vad ska jag göra med mitt liv? Vem ska jag bli? Vad händer om jag väljer fel?” Mitt hjärta slog konstigt en natt. Det hoppade över slag och slog snabbt om vartannat. Jag gick och tog EKG. Läkaren sa att det nog var stress. Men jag fattade inte ens vad jag skulle vara stressad över – jag hade ju inget jobb, inga deadlines. Men det var just det. Det var tomheten. Möjligheterna. Osäkerheten. Och det gjorde mig orolig. Samtidigt visste jag inte hur jag skulle prata om det. Så jag fortsatte hålla det för mig själv.

Senare, när jag blev pappa, kom stressen tillbaka på ett annat sätt. Jag ville vara där. Ville vara bra. Orkade inte alltid. Vände mig bort ibland fast jag ville vara nära. Jag kände mig som världens sämsta partner. Världens sämsta pappa. Och jag sa inget. Inte på riktigt. Jag bara stängde in det. Gick runt med en konstant inre spänning. Det blev som ett brus i kroppen som aldrig la sig. Det var inte bara mycket att göra. Det var känslan av att inte duga. Av att vara ensam i det.

Vad säger killar själva?

I vår undersökning Hellre Tabasco Än Känslor (2022), där över 1 000 killar svarade på frågor om sitt mående, visade det sig att stress är en återkommande följeslagare i många unga killars liv.

53% av killarna upplevde ofta stress som unga, 40% av killarna svarade att de ofta känt oro och 36% uppgav att de ofta känt sig ensamma. Många beskrev en inre press som inte nödvändigtvis kom från skolan eller jobbet – utan från känslan av att inte räcka till, inte vara tillräckligt bra, inte ha kontroll.

En kille skrev: "Jag vet inte ens vad jag är stressad över längre. Jag bara är det."

En annan: "Jag känner hela tiden att jag ligger efter, fast jag inte vet med vad."

Det är det här vi behöver prata mer om. Att stress inte bara är att vara upptagen – det är ofta att känna sig ensam i sin kamp. Vilsen i sitt ansvar. Och ofta oförmögen att be om hjälp.

Stress som känsla – inte bara en funktion

Stress är inte bara ett tillstånd – det är en känsla. Eller snarare: ett kluster av känslor. Bakom den kan det gömma sig oro, rädsla, frustration, skuld, otillräcklighet. Stress är ofta kroppens och psykets svar på att något viktigt inte är mött – ett behov som inte blivit tillgodosett. Och istället för att känna efter vad det är vi behöver, försöker vi prestera oss ur det. Eller springa ifrån det.

Vi lär killar tidigt att trycka undan det inre. "Bita ihop." "Inte överdriva." "Klara sig själv." Så det är inte konstigt att många av oss hellre försöker kontrollera omgivningen än att lyssna inåt. Men när känslor får stå tillbaka för länge, hittar de andra vägar ut. För vissa via ilska, för andra via uppgivenhet, trötthet, panik. Och för väldigt många – via stress.

Vad handlar stressen om – egentligen?

Om vi ser stress som en signal, vad försöker den säga oss? Här är några vanliga behov som ofta ligger bakom:

• Behov av återhämtning: Inte bara sömn och vila, utan mental stillhet. Paus från intryck. Tystnad.

• Behov av trygghet: När vi inte vet vad som händer, vad som förväntas eller om vi duger, triggas stressen.

• Behov av mening: Att känna att det vi gör faktiskt spelar roll. Att vi är på rätt väg.

• Behov av stöd: Att inte behöva bära allt själv. Att få säga "jag orkar inte" utan att det tolkas som svaghet.

När dessa behov inte möts – under lång tid – börjar stressen slå rot. Inte alltid synligt. Inte alltid som panik. Men ofta som en lågintensiv, gnagande känsla av att vara fel, otillräcklig eller aldrig riktigt klar.

Vad kan vi göra då?

Det svåraste är kanske att stress inte alltid syns utåt. Den maskeras lätt av att vara "duktig", driven, hjälpsam, lojal. Och i killars fall – att inte prata om det alls. Det är därför vi måste börja göra något innan det kraschar. Här är några sätt att börja:

1. Se stress som ett budskap – inte ett misslyckande

   Istället för att tänka "jag är dålig som inte pallar mer", kan vi fråga: Vad är det i mig som behöver något just nu? Det är inte svaghet – det är incheckning.

2. Sänk kraven istället för att höja ribban

   Du behöver inte maximera din potential varje dag. Ibland räcker det att överleva. Ibland är det du mest behöver att inte prestera ett skit.

3. Sätt ord på skiten

   Prata med någon. Skriv. Spela in ett röstmeddelande till dig själv. Att säga "jag är stressad" är en sak. Men att få utforska vad det faktiskt handlar om är något annat.

4. Vila innan du kraschar

   Vänta inte på att kroppen skriker. Lär dig att känna igen signalerna tidigare – och tillåt dig själv att pausa även om allt inte är klart.

5. Träna på att ta emot hjälp

   Det är inte meningen att du ska klara allt själv. Och det är inte svagt att behöva någon.

Ett annat sätt att vara stark

Vi behöver förändra bilden av vad styrka är. Inte som att orka mest eller stänga av mest – utan som att våga vara i kontakt. Att våga känna, erkänna och dela. Det är en styrka vi inte pratar tillräckligt om. En styrka som bygger band istället för fasader.

Stress kommer vi alltid att ha – men vi kan förändra hur vi lyssnar på den. Hur vi tolkar den. Hur vi svarar på den. Och det börjar med att vi slutar se stress som ett tecken på svaghet – och börjar se den som en signal om något viktigt.

Kanske är det just det som får oss att börja må – på riktigt.