Stress – mer än bara för mycket att göra

Stress förknippas lätt med deadlines, fulla kalendrar och för lite tid. Men ibland kommer den när livet snarare känns tomt, oklart eller alldeles för stort. När vi inte vet vad som förväntas av oss, tvivlar på att vi räcker till eller känner att vi står ensamma med något vi inte vet hur vi ska hantera.

När stressen inte handlade om att ha för mycket att göra

Jag vet hur det känns när stressen inte handlar om att kalendern är full, utan om att inte veta hur fan man ska klara av livet man står framför.

Första gången jag minns det riktigt tydligt var efter studenten. Jag borde väl ha känt mig fri. Hela livet låg framför mig och möjligheterna var nästan oändliga. Men för mig kändes det inte som frihet. Det kändes som press.

Vad ska jag göra med mitt liv? Vem ska jag bli? Vad händer om jag väljer fel?

En natt började hjärtat slå konstigt. Ibland snabbt, ibland som om det hoppade över slag. Jag blev rädd och gick för att ta ett EKG. Läkaren sa att det troligen handlade om stress. Jag minns att jag nästan inte förstod vad han menade. Vad skulle jag vara stressad över? Jag hade ju inget jobb, inga deadlines och ingen full kalender.

Men det var kanske just det som var problemet. Jag hade ingen aning om vart jag var på väg. Möjligheterna som borde ha känts befriande gjorde mig snarare rädd. Samtidigt kände jag mig oerhört ensam i det. Som att ingen riktigt förstod vad som pågick inom mig och som att jag inte visste hur jag skulle förklara det heller.

Flera år senare kom samma känsla tillbaka, fast i en helt annan form. Jag hade blivit pappa och ville inget hellre än att vara en bra pappa till min son. Problemet var att jag inte hade en aning om hur.

Hur skulle jag kunna ge honom något som jag själv aldrig hade fått? Hur skulle jag skapa trygghet, närhet och allt det där jag själv knappt visste hur det skulle kännas? Och hur skulle jag veta när jag gjorde tillräckligt?

Jag ville vara nära honom, men samtidigt ville en del av mig bara fly. Återigen kände jag mig som den ensammaste människan i universum. Som att ingen riktigt förstod mig och, ännu värre, som att ingen egentligen orkade med mig. Skammen över att vara för mycket, för jobbig eller för svår att finnas där för låg hela tiden nära.

Och stressen kom med den som ett brev på posten.

Jag märkte att jag började leta efter något som skulle kunna dämpa det som pågick inuti. Bara den impulsen skrämde mig rejält. Samtidigt fanns min då ett och ett halvt år gamla son där. Jag ville vara kvar. Jag ville vara hans pappa, även om jag ännu inte hade en aning om hur man gjorde.

När jag tittar tillbaka på de här perioderna tror jag inte att min stress främst handlade om att jag hade för mycket att göra.

Den handlade om att känna mig ensam med något som kändes större än jag själv.

Vad säger killarna själva?

I vår undersökning Hellre Tabasco än känslor svarade 1 000 killar och unga män mellan 13 och 28 år på frågor om bland annat mående och känslor. 53 procent uppgav att de ofta hade känt stress som unga, 40 procent att de ofta hade känt oro och 36 procent att de ofta hade känt sig ensamma.

Du kan läsa hela undersökningen här: Hellre Tabasco än känslor – rapporten som PDF.

Siffror säger förstås inte allt om hur stress faktiskt känns. När vi frågade några deltagare i vår Discord när de själva upplever stress fick vi väldigt olika svar.

En person skrev om hur bristen på kontroll kan vara själva utlösaren:

“Jag upplever en tydlig inre stress när jag upplever en avsaknad av kontroll.”

Det kunde handla både om en situation här och nu och om en större känsla av att inte ha kontroll över livet. Samma person beskrev också hur kaos och överstimulering kunde bygga upp så mycket stress att kroppen och huvudet kraschade efteråt.

En annan beskrev sambandet mellan den yttre och den inre miljön. När det blir stökigt och rörigt omkring honom blir han lätt stressad, samtidigt som det är svårare att skapa ordning runt sig när det redan är rörigt i huvudet. Resultatet blir, som han själv uttryckte det, “ibland som en ond cirkel”.

Och stress behöver inte bara handla om något som redan händer. En blivande pappa beskrev hur mycket tankarna på framtiden kunde sätta igång:

“Stress över massa katastroftankar om saker som kan gå fel.”

Samtidigt kunde båda sakerna finnas på samma gång: ångesten och en känsla av att det trots allt kunde bli bra.

Det är ganska olika situationer. Kontroll. Kaos. Framtid. Föräldraskap. Ändå finns något gemensamt i dem: känslan av att stå inför något som kroppen eller huvudet inte riktigt vet hur det ska hantera.

Stress är en reaktion – inte ett misslyckande

Stress är inte en enskild känsla. Det är en reaktion i kropp och psyke som hjälper oss hantera sådant vi uppfattar som krävande eller hotfullt. Den funktionen behöver vi. Problemet uppstår snarare när stressystemet får fortsätta arbeta utan tillräcklig återhämtning, eller när vi inte riktigt förstår vad det reagerar på.

Bakom stressen kan det finnas oro, rädsla, frustration, skuld eller en känsla av otillräcklighet. Ibland handlar det om något väldigt konkret. Ibland handlar det mer om att ett viktigt behov inte känns mött.

För mig efter studenten handlade det bland annat om trygghet och riktning. Jag visste inte vart jag var på väg och hade svårt att lita på att jag skulle hitta rätt. Som nybliven pappa fanns en annan sorts osäkerhet: jag behövde känna att jag kunde räcka till för någon som betydde allt för mig, samtidigt som jag själv saknade erfarenheter att luta mig mot. Under båda perioderna saknade jag också något väldigt grundläggande: känslan av att inte behöva bära allt ensam.

Det kan se helt annorlunda ut för någon annan. Stress kan handla om behov av återhämtning när intrycken aldrig tar slut. Om trygghet när framtiden känns osäker. Om mening när man inte vet varför man gör det man gör. Om ordning när allt känns kaotiskt. Eller om stöd när ansvaret känns större än vad man klarar själv.

Att ställa frågan “Vad behöver jag?” löser förstås inte automatiskt stressen. Men den kan öppna en annan dörr än den vanliga:

Hur kan jag skärpa mig så att jag orkar lite till?

När stressen inte syns

Det luriga är att stress inte alltid ser ut som stress.

Den kan se ut som ambition. Som någon som alltid hjälper till, tränar hårdare, jobbar lite längre, håller koll på allt och sällan säger nej. Den kan också komma ut som irritation, rastlöshet, trötthet, koncentrationssvårigheter eller en vilja att dra sig undan.

Och ibland syns nästan ingenting alls.

För många killar kan det dessutom finnas en extra tröskel i att erkänna att något blivit för mycket. Vi lär oss lätt att värdera självständighet och förmågan att “bita ihop”. Då blir lösningen ofta att försöka kontrollera lite mer, prestera lite bättre eller hålla ut lite längre.

Problemet är att kroppen inte bryr sig särskilt mycket om vår självbild. Den fortsätter signalera.

Vad kan man göra?

Det finns ingen femstegsmodell som löser stress för alla. Men några saker kan vara värda att prova:

1. Bli nyfiken på signalen. I stället för att direkt tänka “varför klarar jag inte det här?” kan du fråga: Vad är det som känns hotfullt eller för mycket just nu? Vad saknar jag?
2. Sänk kraven innan kroppen gör det åt dig. Allt behöver inte lösas idag. Ibland är den klokaste prestationen att avstå från att prestera.
3. Försök sätta fler ord på det än “jag är stressad”. Är du rädd? Osäker? Ensam? Arg? Känner du dig otillräcklig? Är det kaos omkring dig eller inuti dig? Bara att precisera vad som händer kan göra det lite lättare att förstå vad du behöver.
4. Ta återhämtning på allvar. Vila är inte bara sömn. Det kan också vara en paus från ansvar, intryck, krav och ständig tillgänglighet. Vänta helst inte tills kroppen tvingar dig att stanna.
5. Låt någon annan hjälpa till att bära. Det kan vara praktisk hjälp, men också att bara få säga högt: “Jag vet faktiskt inte hur jag ska lösa det här.” Att behöva någon är inte samma sak som att ha misslyckats.

Ett annat sätt att vara stark

När jag ser tillbaka tror jag att något av det mest stressande var föreställningen att jag borde kunna lösa allt själv. Att inte veta kändes som ett misslyckande. Att behöva hjälp väckte skam. Och om jag dessutom trodde att andra egentligen inte orkade med mig blev det ganska logiskt att hålla ännu mer för mig själv.

Det är en dålig spiral.

Kanske behöver vi därför prata om styrka på ett annat sätt. Inte som förmågan att stänga av mest, bära mest eller klara sig längst utan hjälp. Utan också som förmågan att märka vad som händer inom en, erkänna när något blivit för mycket och låta någon annan komma nära.

Stress kommer inte försvinna ur våra liv. Den behövs ibland. Men vi kan bli bättre på att upptäcka den tidigare, förstå vad som sätter igång den och lyssna på vad den försöker signalera.

För ibland är frågan inte:

Hur ska jag orka mer?

Utan:

Vad är det jag försöker bära helt själv?

• 7 steg för att börja prata om hur du mår
• Hellre Tabasco än känslor – rapporten